När lilla E nu har passerat året och börjar ta för sig (mer än förut alltså) inser man hur mycket barnen förändras och hur snabbt det går. För att ta detta med maten som exempel. I och E är riktigt duktiga på att äta i stort sett allt vi ställer framför dem. Det är bara det att det av och till måste lockas, pockas, skällas och bråkas innan de gör det och många gånger slutar måltiden med att man säger “bara tre skedar till, sedan är du färdig”. Det är tröttsamt men jag inser att vi ändå har en väldigt bra matsituation om man jämför med många andra (i alla fall än så länge).
Men när I och E var i Ellens ålder åt de precis allt i hur stora mängder som helst. Och det gör hon med nu. Hon är störtskön. Det händer många gånger att hon äter mer än I & E, för att inte tala om P och mig. Hur kan en så liten kropp rymma så mycket mat? Hon kan lätt sätta i sig 2-3 kokkorvar med tillhörande jätteportion pasta, eller 2-3 blodpuddingskivor, eller en hel laxfilébit med potatis och dessutom ett gäng broccoli. Jag är förundrad! Men så har hon ju också en mage som självaste jultomten skulle vara stolt över:-)
Och nu när jag skriver detta inser jag varför jag kom att tänka på det just nu (förutom ett annat blogginlägg jag läste idag) – jag har glömt att äta! Ett dilemma när det inte finns barn hemma som är som skalmans mat-och-sov-klocka. De börja punktligt att gnälla vid 17:15, oavsett mängd mellanmål. Snacka om vanemänniskor.!
