Nu har jag fixat och trixat lite så från och med nu, kära vänner, behöver ni inte längre logga in för att kommentera min blogg. Klicka bara på “Kommentarer” under inlägget så fyller ni i namn och koden som visas till höger och vips så är det bara att skriva på.
Någon gång ska jag också lägga upp en ny bild…
Kusin A har varit igång med sina fyndiga kommentarer igen. Efter ännu ett tre-års-trotsutbrott bestämmer sig mamma M för att vara pedagogisk och lugn så efter att utbrottet är överstökat och alla lugnat ner sig sätter hon sig ned med A för att prata. Hon berättar att hon tycker det är jobbigt när de blir så osams och han så arg och undrar sedan:
– “Vad tycker du är jobbigt, A?”
– “Att springa”, blir svaret!
Vi har fått ett dilemma i familjen, nämligen den klassiska “tre-barns-problematiken” eller om det kanske är “tvilling-problematiken”. Vi har lilla E som är en solstråle och ganska självgående men som kräver sin beskärda del av tid och, såklart, eftersom hon är så liten blir det ju en hel del uppmärksamhet på henne. Sedan har vi I som definitivt har sina utbrott och är allmänt “tre-årig”men ändå väldigt mysig och som alltsom oftast kan leka själv, bara han får ha en klubba med boll i händerna. Han är också duktig på att sysselsätta sig med böcker eller annat om han får tid och ro att göra det.
Men så kommer vi till stora E. God som guld och mysig när hon känner att vi “ser” henne men ofta tyvärr riktigt gnällig och arg. Vi inser ju att det nästan enbart (nåja, hon är ganska mycket “tre år” hon också) beror på att hon kommer iklämm hela tiden. Det är lätt att göra saker med I eftersom han har så uttalade intressen som är lätta att dela (spela hockey, sparka fotboll, läsa) men E är impulsiv, har myror i benen och inget som är speciellt för henne. VIlket gör att det är jättesvårt att ge henne tid eftersom hon fladdrar hit och dit och tröttnar på saker efter ett kort tag. Hon är också mycket sämre än I på att dela uppmärksamhet och tid med sin tvilling (eller lillasyster för den delen).
Man inser verkligen att hon av och till mår dåligt över detta och det går ju att göra mycket när vi är två vuxna, men oftast är man ju bara en på vardagarna och E hamnar iklämm. Det känns jättejobbigt eftersom det finns mycket lite man kan göra åt det. Vi försöker hitta på “egna” saker på helgerna med barnen men eftersom E inte har några speciella intressen är det svårt att få till något som bara blir “hennes” grej. Problemet är också att om vi gör en sak som vi vet att båda tycker är kul, ex bada eller handla blir det ett otroligt trauma för den som får vara kvar hemma – något som kan sitta i länge.
Som det känns nu kommer det inte vara lika svårt att ge lilla E egen tid som det är att ge I & E det eftersom det alltid går att skilja på dem på ett helt annat sätt – helt enkelt för att de är födda vid olika tider och är olika stora. Kanske har vi gjort fel som inte har delat på I & E i långt mycket större utsträckning tidigare men då har vi ju bara följt rekommendationer från tvilling-experter.
Det är så ofantligt svårt att räcka till för dem alla. Och att vara rättvis med tid och uppmärksamhet. Hur vet man att man gör rätt?
