En argbigga har flyttat in i vårt hus! Och ut har vår glada lilla E försvunnit. Förra fredagen hände något och sedan dess är inget sig likt.
Lilla E fräser, slår, skriker och kastar saker omkring sig – antingen tills hon får som hon vill eller hon hittar ett nytt offer (syskon, förälder, leksak) att ägna sin fulla, tyvärr inte alltid positiva uppmärksamhet. Våra förut relativt lugna (nåja, men i alla fall bättre än nu) måltider har förbytts till något man inte gärna bjuder in någon annan till. Det kommer skedar farande, tallrikar och muggar åker i golvet, mat flyger och hela tiden gråter eller skriker hon. Pust!
Emellanåt charmar hon ju såklart skjortan av oss men det är en jobbig period helt klart. Jag kommer ihåg att I & E hade något liknande även om jag hade för mig att de var yngre. Men eftersom de inte är såna längre (öhh..) så antar jag att den går över. Synd bara att jag inte skrev upp hur länge den varar – så att man hade haft något att förhålla sig till.
Eller är det så enkelt som en ny tand? Hoppet tänds med ens i mig… 
