Annas familjeblogg

I & E var bjudna på pirat-kalas idag. Framförallt I har sett fram emot detta så länge att det i fredags var nästan outhärdligt att det fortfarande var 2 dagar kvar. Vi hade skaffat lapp för ögat, lånat randiga tröjor och hade också letat fram huvudbonader. E har hela tiden varit måttligt intresserad av klädseln. Och mycket riktigt, när det var dags för påklädning går hon i strejk. För på kalas ska man vara fin – i klänning! (fråga min dotter om det finns någon dag man INTE har klänning och strumpbyxor)

Vi hade en ganska intensiv diskussion om detta med maskerader och kalas men hon är envis som synden och jag kan förstå prinsessan i henne att hon vill klä upp sig – men man måste ju lära sig att bjuda till för andras önskningar – phu, ständigt denna uppfostran. Så det slutade med att vi kompromissade. Hon kunde tänka sig jeans om hon fick ha klänning över… (och jag lirkade på henne en svart.)

När vi väl kommer till kalaset bestämmer de att de vill sjunga när Lukas öppnar dörren, och det går bra i ca 10 s sedan börjar båda (!) storgråta, slänger paketen på trappen och trycker sig mot mig. Men hallå! Vad hände?

Så det slutade med att jag fick vara med hela kalaset. Fast jag klagar inte, jag fick massor av kakor och godis. He he he!

I fredags lade vi två dinosaurieägg i vatten och idag har de äntligen börjat att kläckas. Spänningen har varit stor och barnen har gått och tittat på äggen av och till hela tiden sedan dess.

Vid själva iläggningsproceduren pratade vi om vad det skulle bli av äggen och E hoppades på en Kitty, även om det var tydligt att det var dino-ägg (allt i Es liv kretsar kring Hello Kitty!) Hon döpte också sin dinosaurie till just Kitty. I döpte sin till Robot (var kom det ifrån??).

Idag när nosarna börjar titta fram ropar jag på I & E och de kommer dundrande, jättespända. I blir glad och pratar glatt om sin dino medan E står tyst, sedan säger hon surt “Det där är ju ingen Kitty! Den är ful!” och har sedan inte bevärdigat sin skål en enda blick under resten av dagen .

I går hade vi en toppendag.

Fam Johards kom vid 11-snåret, då hade vi hunnit vara ute 1½ timma i det fantastiska vintervädret och åkt skridskor och pulka. Vi gick in och åt och försökte prata lite där vi hann mellan allt ordnande med barn som är högt och lågt. De två minsta sov, då passade de tre stora på att ha en orgie i färg och måleri – kladdigt, kladdigt – men ack så roligt!

Så fort de små vaknade störtade vi ut igen och hade en friluftsdag med skridskor, pulka och skidor. Jättehärligt och precis sådär idylliskt det bara kan bli när det är massor av snö och strålande sol som värmer gott; för att inte glömma att nämna glada barn ( vilket = glada vuxna ). Sedan var det in igen för middag och Johards åkte hem därefter. Dagarna går alltid så snabbt när man har heldagsbesök, ändå känner man att man inte hinner prata alls. Men det var väldans trevligt, som vanligt.

Ps. Har jag någonsin sagt att jag älskar vintern i år…? Ds