I & E var bjudna på pirat-kalas idag. Framförallt I har sett fram emot detta så länge att det i fredags var nästan outhärdligt att det fortfarande var 2 dagar kvar. Vi hade skaffat lapp för ögat, lånat randiga tröjor och hade också letat fram huvudbonader. E har hela tiden varit måttligt intresserad av klädseln. Och mycket riktigt, när det var dags för påklädning går hon i strejk. För på kalas ska man vara fin – i klänning! (fråga min dotter om det finns någon dag man INTE har klänning och strumpbyxor)

Vi hade en ganska intensiv diskussion om detta med maskerader och kalas men hon är envis som synden och jag kan förstå prinsessan i henne att hon vill klä upp sig – men man måste ju lära sig att bjuda till för andras önskningar – phu, ständigt denna uppfostran. Så det slutade med att vi kompromissade. Hon kunde tänka sig jeans om hon fick ha klänning över… (och jag lirkade på henne en svart.)

När vi väl kommer till kalaset bestämmer de att de vill sjunga när Lukas öppnar dörren, och det går bra i ca 10 s sedan börjar båda (!) storgråta, slänger paketen på trappen och trycker sig mot mig. Men hallå! Vad hände?

Så det slutade med att jag fick vara med hela kalaset. Fast jag klagar inte, jag fick massor av kakor och godis. He he he!