I natt vaknade stora E klockan 4 – Underbart! Jag tillbringade först en halvtimme i hennes säng, vaken, sedan bytte vi till min säng och där låg jag vaken till 5 när klockan gick igång. Men hör och häpna! Då bytte hon säng och kröp ner hos P, utan knot. Under sker tydligen!
Men precis när jag ska gå kommer I nertassande och vägrar släppa taget (är det inte den ena så är det den andre…). Så jag bär upp honom till P, han blir skitsur och följer efter mig ner igen, och går ut i lekrummet (!) kl kvart i sex…
Men sedan, när jag håller på att byta plats på bilarna ser jag den mest hjärteknipande synen i dörren. I kikar ut genom en liten springa, med huvudet lutat mot dörren och snuttefilten hårt tryckt mot andra kinden. Sedan står han där och bara tittar. Jag önskar så att jag hade haft kameran med mig. Jag blev alldeles tårögd. Han såg så ensam och övergiven ut, i ett alldeles mörkt hus.
Och jag hade helst velat stanna hemma och kramas!
