I morse när jag sitter på jobbet plingar det till i mobilen och jag får följande SMS från min man:
“Grattis på 6 år och 2 månaders bröllopsdagen. Jag gifter mig igen vilken dag som helst, bara med dig. Jag älskar dig.”
Gulle honom! Jag vill också gärna gifta mig med honom igen. Vilken fantastisk, underbar man jag har!
Idag när vi satt och åt lunch i foodcourten i gallerian vid jobbet hamnade vi på ett bord längst ut mot affärsgången, dvs där alla går fram och tillbaka. Vi satt i mitten av ett långbord och längs ut mot gången satt en kille, också från Tele2. Han har några bröd på sin tallrik.
Samtidigt kommer en kvinna i 35-årsålderna gåendes med en barnvagn med en ca 2-åring i som är lite ledsen. Helt plötsligt böjer sig kvinnan fram och tar ett bröd från killens bricka, samtidigt som hon på engelska säger “det är okay om jag tar ett bröd va?” Både vi och killen blir helt paff och vi sitter bara och gapar och killen får knappt fram ett ord. Då lägger hon till “ja, det är ju till babyn, hon är så ledsen”. Killen mumlar något om “visst, okay” och kvinnan går. Och där sitter vi sedan med hakan nere vid knäna. Gör man så?
Nu är frågan om det bara vara en kulturkrock och att det i kvinnans hemland skulle varit okej, “det var ju till babyn”, eller om hon helt enkelt är riktigt fräck. Jag hade aldrig kunnat med – men så är jag ju också en torr svensk, eller?
Man får ta tillvara på de små tillfällena i livet. Som t ex ett besök hos frissan. I 2½ timmar satt jag och njöt av att inte vara nåbar (mobilen var på ljudlös) och att bara kunnan sitta still. Väldigt skönt. Och att jag dessutom blev snyggare i håret var ju ytterligare en fördel. Dock blev det så bra att det smälte in så lätt att ingen på jobbet såg det. Men jag är nöjd och det är ju huvudsaken.
Istället för “före” och “efter” bild kommer en “under-tiden” bild 
.
