Usch vad svårt det är med konsekvenser för dåligt uppförande. E har varit dum och trotsig hela eftermiddagen och kvällen (men emellanåt jätteglad och sprallig också) men vid badet idag eskalerade det när hon försökte sparka (!?) lilla E som stod upp i badkaret. Jag hann grabba tag i stora E och hiva upp henne ur badet innan hon nådde lilla E, men konsekvensen blev att hon inte fick bada mer (vilket vi redan tidigare klargjort att varken I eller E skulle få göra om de inte var snälla). Jag ångrar absolut inte det, och tycker att det var helt rätt ”straff”.

Men fy sjutton vad ont det gjorde i mitt hjärta när hon senare sitter i mitt knä och gråter och hulkar för att hon så gärna också vill bada när hon ser hur kul I och lilla E har. Hon förklarar precis för mig både då och senare vid sängdags vad hon gjorde fel och varför hon inte fick fortsätta bada så det blev ju önskad effekt, men som sagt – mitt hjärta brast för den rödgråtna, hickande oerhört ledsna lilla flickan.

Varför kan hon inte bara vara lugn? Varför måste hon vara så arg? Jag vet ju att det inte är något beräknande över hennes agerande och reaktioner, utan bara massor av känslor i henne som hon inte får ordning på. Men vetskapen om det gör det ju ändå inte lättare att hantera.

När jag kom hem efter jobbet ikväll försökte jag verkligen ge henne massor av attention, med kramar och prat men det finns ju två till som pockar på uppmärksamhet när man varit borta hela dagen så det är svårt. Jag önskar så ofta att jag kunde klona mig.