Annas familjeblogg

Enligt Aftonbladet bor jag i en krigszon – nämligen den mellan vinter och vår. Vi hamnar i kläm mellan norr och söder och kan få upp till några decimeter snö i helgen.. Nej men så trevligt då! NOT!

Natten har varit sisådär, både E1 och E2 har varit vakna, mest E2 som vi anade hade öroninflammation igen, vilket bekräftades på vårdcentralen i morse. Pust och stånk. Så nu sitter jag hemma och försöker jobba, samtidigt som världens piggaste och gladaste 1½-åring härjar loss. Nästa gång går jag mot läkarens order och lämnar henne på dagis i alla fall. Då skulle både hon och jag vara nöjdare.

Annars hade vi en helt fantastisk morgon. P har som bekant Kick-off idag så han började senare och skulle lämna barnen men eftersom E2 var dålig i natt skulle ju jag till doktorn med henne. Så vi var båda hemma. Och ingen av oss hade ställt klockan – för det behöver man inte göra när man ska lämna – barnen väcker oss ändå mellan kl 5-6. Men inte idag!!!

Klockan 06.25 kommer en sömndrucken E1 inpromenderandes och då sov de andra två fortfarande. Snacka om att det blev fart på mig och P då 🙂 Men ändå skönt att få sova ut (!).

Under tiden jag skrivit har E2 tryckt i sig 1½ banan och ett halvt äpple. Inget fel på aptiten där inte…

Idag är det våffeldagen! Härligt, tänkte jag och bjöd in barnens kompisar Fia och Nathalie på våfflor. Jättemysigt tyckte barnen ända tills det var dags att äta.

Det här är vad jag bjöd på:

Och jag kan hålla med om att det kanske inte ser så roligt ut, men det är ju himla gott. Men vet ni vad det slutade med att vi fick ge barnen? Makaroner! Vafalls! Vad har de för matkultur egentligen.

Men inget ont som inte har något gott med sig – desto fler våfflor till mig och Kristin.

När barnen väl var mätta lekte de sådär bra, trötta som de var, men det var kul att träffas en stund. I alla fall för mig och Kristin som hann prata liiite mellan utryckningarna. E2 och Nathalie fann varandra, så söta när de dansade hand i hand.

Klockan är 05:48 och jag sitter på jobbet. Galet, galet tidigt! Och jag fick dessutom skjuts av min granne Mia så hon är också galen.

18-månaders kontroll och läkarbesök för lilltrollet idag. Varför kommer allt alltid samtidigt?

Mamma och jag gick till Caliente, en spansk restaurang med mycket och många tapas. Jättegott! Och vi hade så mysigt. Kom fram till att förutom ngn dag på stan har vi inte varit ute en kväll så här sedan jag pluggade och det innebär minst 7-8 år. Hoppas det inte blir samma intervall till nästa gång!

Jag har en riktigt härlig vecka framför mig.

På fredag kväll ska jag ansluta till Ps kickoff med hans jobb och äta middag och partaja (känner ingen så jag kommer väl vara som ett klistermärke på honom 🙂 och sedan sova över på hotellet där festen är. Härligt!

På lördag på dagen ska jag träffa Christina (som är på besök från Helsningborg) och Lollo på stan, På kvällen ska vi sedan gå ut och äta och festa liiiiiite. Kul!

På tisdag ska jag och Rosel träffas för att fira hennes 35-årsdag nio månader senare med middag och bio. Roligt!

Och idag ska jag träffa min mamma som är uppe på konferens. Vi ska äta någonstans och bara umgås, bara vi två. Så mysigt!

Tänk vilket bra liv jag har! Tralalala!

Efter en sömnlös natt känns det som en lättnad att vara på jobbet idag. I vaknade vid 3.30-tiden och klagade på att det gjorde ont där han hade fått sprutan i låret. Så jag bär in honom till sängen igen och lägger mig där med honom.

Eftersom det gjorde ont på ena sidan sa jag åt honom att lägga sig på andra sidan, men se det ville han INTE. Han vill inte heller ligga på mage eller rygg – bara på den onda sidan, men det gick ju inte. Sedan låg han och tände lampan, släckte lampan, tände lampan, släckte lampan, skrapade med sina naglar mot plåten i lampan, dunkande foten i väggen (alternativt min mage när hälen började bli öm), slängde sin arm över min näsa, dunkade sitt huvud mot mitt huvud när han vände på sig, och tog 2/3 av all plats i sängen.

Vi var båda vakna till kl 05.10 då han äntligen somnade om. Jag gick in och la mig den kvarten jag hade tillgodo innan det var dags att gå upp. Så härligt!

Nu är det ett tag sedan jag var inne på bloggen (alltså jag Ellen – som min mor av ngn anledning valt att förkorta till E2 – ganska så töntigt faktiskt. Om hon nu ska blogga om mig och storasyster borde hon varit lite mer fantasifull när hon döpte mig och valt ett namn som börjar på någon annan bokstav än just E…) I alla fall – att jag fyller 1½ år tycker jag borde uppmärksammas mera. Jag tror mamma och pappa har försökt mörka hela dagen, för hade jag vetat att jag fyllde halvår idag hade jag krävt tårta (eller snarare – hade mina syskon krävt tårta – och det verkar de inte ha lust med att baka).

Jag kan rätt mycket nu. Om jag får säga det själv så kan jag nog det mesta (av någon anledning skrattar folk när jag låter antyda att jag vet mer än de – fattar inte varför). Men hör själva: jag kan sätta på vattnet i vattenkranen i badrummet (så att det blir sådär plaskigt och roligt på golvet som jag och mina syskon sedan kan trampa runt i och sprida i resten av huset); jag kan plocka ut alla vantar, mössor, skor och kläder ur hyllor, garderober och lådor (faktiskt väldigt kul! speciellt att sedan springa iväg med kläderna och sprida dem överallt när jag blir jagad av mamma för att hon av ngn anledning vill att de ska vara kvar i lådorna); jag kan klättra upp på köksbordet och sedan över det och vidare ner i min barnstol om jag ställer mig upp på bordet och sedan kliver i den (här brukar ngn hugga tag i mig men bäst är när jag hinner så ingen ser, extra häftigt är det när jag missar ena benet och halvhänger mellan bordet och stolen).

Sedan kan jag egentligen allt annat som I och E också kan. Bara för att jag är lite yngre än dem finns det ju inget som hindrar att prova – eller hur. Och får jag inte som jag vill eller det inte funkar som jag tänkt mig skriker jag bara rätt ut och slänger mig dramatiskt på mage på golvet så får jag avreagera mig lite. Jag älskar att käka pennor och kritor, fast bara efter det att jag hunnit måla ner hela köksbordet, stolsdynorna och såklart mitt ansikte (så att jag ser alldeles blodig ut – fattar inte varför mamma blev arg och tog pennan efter det? Då blev jag arg tillbaka!)

Men mamma och pappa säger att jag är en rätt glad skit också. När jag är på rätt humör vilket jag är rätt ofta kan jag bara brista ut i ett tillgjort asgarv för det är så kul att se alla bli glada runt omkring mig. Jag är rätt säker på att alla tycker om mig eftersom jag är glad mest hela tiden, för vem kan inte älska en kaxig liten tjej (det har jag redan lärt mig dra nytta av förresten – man måste ju vara smart).

Hurra för mig! Kram på er!