Annas familjeblogg

Idag både kunde och ville stora E åka själv. Det gick jättebra att både bromsa och svänga ända tills farten blev lite för hög och det nog kändes lite väl otäckt. Som tur var var jag bara några meter bakom men inte tillräckligt nära för att hugga tag i henne med en gång utan jag fick skejta ikapp henne lite. Men vid det laget var hon på kollisionskurs med P och I som stod lite längre ner i backen så jag ropar på P i mening att han ska flytta på sig. Han däremot trodde att jag menade att han skulle fånga E…

Anar ni hur det slutade? Japp, en rejälv krock mellan mig och P – med E mellan oss… Resultatet av det ser ni nedan. Men hon var tuff, redan efter nästa lift var hon redo att åka själv igen. Phu, tänkte två föräldrar med lite dåligt samvete .

Efter en dags skidåkning var det kul att rasa av energireserven (som vi fyllt på först) i badhuset. Det var trötta barn som stupade i säng utan ett knyst ikväll. I morgon är det sista dagen (snyft). Vi ska verkligen försöka maxa skidåkningen.

Idag fyllde kusin Amanda 1 år och det har självklart firats med både tårta, sång, presenter och till de fyra större barnens förtjusning – även fiskdamm! Födelsedagsbarnet själv verkade ta det mesta med jämnmod – bäst var vindruvorna.

Med risk för att upprepa mig så måste ändå skriva hur himla roligt det här är. Supermysigt att träffas allihop och så kul att se barnen lära sig mer för varje dag. Måndag och tisdag har vi till och med åkt svarta backar med dem och de står bara på, i full fart rakt ner. I blir till och med arg när man tar honom om armarna för att de ska bli lite stadigare (eller gå fortare på transportsträckor). Han fällde min mamma och sig själv på det sättet när han försökte göra sig fri . Stora e däremot älskar också att åka fort men gillar gärna när man håller i henne också. Båda killarna svänger och bromsar men E bara skrattar när vi ropar till henne att bromsa och fortsätter i full fart framåt (oavsett om det står människor eller träd i vägen…). Så henne fortsätter vi ha sele på medan framförallt I älskar att åka utan.

Men idag har vi ägnat en stor del av dagen i barnbacken för att nöta in fasta moment, som svänga mellan figurer, bromsa vid hinder och åka knapplift. Och vuxna har sprungit, dragit och lyft. Jag var hemma och hade hand om de små idag så jag fick ändå lite vila.

Idag var första dagen på skidskolan och alla tre barnen gillade det, även om vi vuxna nog tyckte att det var lite väl mycket stillastående och lite åka. Men de gick igenom grunderna, t ex att ploga som en strut. Och kiddisarna lyssnade ju bra mycket bättre än de gör på oss så det var nog lyckat. De pratar i alla fall om att de gärna vill gå i skolan i morgon igen.

Vi tog en lugn eftermiddag där barnen var hemma med mormor och morfar, medan vi 2 föräldrapar gav oss ut i backen. Jag, P och min bror kastade (sanning med modifikation) oss ut i Chocken – norra europas brantaste backe. Min bror, dödsföraktaren, körde slalom hela vägen. Jag och P tog det lite lugnare men ner kom vi i alla fall, mer eller mindre snyggt. Been there, done that, and no more…

Seneftermiddagen tillbringade vi sedan på Idre fjälls badhus där barnen röjde loss. Det är redan en sliten och trött samling som sitter i soffan på kvällarna. I somnade innan vi ens hann ut ur rummet efter sagan och jag är inte långt efter. Men det är helt underbart. Lika roligt idag som igår!

(Bilder kommer senare, uppladdningen funkar inte just nu)

Jag måste börjar med att skryta över I & E. De är helt otroligt duktiga! Efter 20 minuter i barnbacken med rullband krävde de att få åka knappliften istället och efter att ha åkt den 2-3 ggr med oss ville de åka själva. Efter ytterligare 20 minuter tröttnade de på barnbacken helt och hållet och sedan bar det iväg ut i andra backar. Vi avlsutade dagens åkning (efter 4 timmar fördelat på för- och eftermiddag) högst upp på fjället efter stolsliftsåkning! Sanslöst att vi efter första dagen någonsin med dem på skidor kan åka uppe i systemet. Och de har inte gnällt och knotat ett enda dugg, utan tvärtom skrattat och krävt mer utmaning! Jag är så impad!

Att vi dessutom haft strålande sol och klarblå himmel gör ju ingenting . Men barnen har ingen aning om, eller för den delen någon önskan alls, att bromsa… Så sele har varit nödvändigt, men bara för att bromsa, till och med svänga då och då har de börjar lära sig redan (även om det är roligast och lättast att åka rätt fram.

Och givetvis fick vi en fight med lilla E. Hon vältrade sig ur pulkan, sprang (!) nerför barnbacken, pekade på rullbandet, pratade uppmanande och pekade sedan på sitt huvud och sa “älm” [hjälm]. Så hon fick också prova skidor, rullbandet var roligast!

igår var en sån dag där jag inte hade tid att jobba för jag skulle ha semester. Massor att göra på jobbet, massor att fixa, packa, göra inför veckan i Idre. Men mitt i all stress tycker jag ändå det är kul. För ju mer det är att göra desto större utlopp får jag för mitt strukturbeteende 😉 Listor i överflöd, kontroll, tempo 🙂 Sedan vill man ju lämna huset i någorlunda bra skick eftersom Peters kusin David ska bo i huset veckan vi är borta.

Men nu är vi på gång, har kommit en bit på väg och ser fram emot en skidvecka (eller en bryta-ryggen-i-barnbacken-vecka snarare). Prognosen lovar mellan -2 och +3 och strålande sol. Kan knappast bli bättre. Härligt!

I natt vaknade stora E klockan 4 – Underbart! Jag tillbringade först en halvtimme i hennes säng, vaken, sedan bytte vi till min säng och där låg jag vaken till 5 när klockan gick igång. Men hör och häpna! Då bytte hon säng och kröp ner hos P, utan knot. Under sker tydligen!

Men precis när jag ska gå kommer I nertassande och vägrar släppa taget (är det inte den ena så är det den andre…). Så jag bär upp honom till P, han blir skitsur och följer efter mig ner igen, och går ut i lekrummet (!) kl kvart i sex…

Men sedan, när jag håller på att byta plats på bilarna ser jag den mest hjärteknipande synen i dörren. I kikar ut genom en liten springa, med huvudet lutat mot dörren och snuttefilten hårt tryckt mot andra kinden. Sedan står han där och bara tittar. Jag önskar så att jag hade haft kameran med mig. Jag blev alldeles tårögd. Han såg så ensam och övergiven ut, i ett alldeles mörkt hus.

Och jag hade helst velat stanna hemma och kramas!

Det var meningen att jag skulle lämnat i morse, men igår kväll kom P fram till att han hann med det innan han skulle till Gävle. Toppen, tyckte jag som har sjukt mycket på jobbet just nu, då åker jag tidigt.

Sagt och gjort, kl 06.10 står jag och försöker komma in genom dörren – och inser att mitt passerkort INTE FUNGERAR! Ingen fara på taket, kommer jag på efter en stund eftersom en av mina kollegor alltid börjar 6 på torsdagar. Jag tar upp min mobil och inser att DEN ÄR DÖD! Argh! Det är inte så att jag direkt ser framemot att tillbringa den närmsta timmen i bilen eller bredvid dörren i väntan på att det ska börja droppa in folk som kan släppa in mig.

Men då har jag en sån himla tur att hela produktgänget ska åka till Kundservice idag och är här kl 06:15. Tjoho! Helt plötsligt kommer ett helt gäng riddare i blanka rustningar till min hjälp. Så det blev en riktigt bra start på dagen i alla fall .