Annas familjeblogg

Jag vet att jag börjar bli gammal när jag kan plocka fram saker som återigen har blivit moderna ur garderobens innersta hörn. Nämligen jeansjackan! Men jag kan ta det, för jeansjackan är ändå okej. Men jag tycker inte att det är okej att jeansskjortan har gjort återtåg. Hallå!

Kommer ni ihåg jeansskjortan, utanpå, ganska stor – gärna med en blommig långärmad top under och till vita (!) cykelbyxor (!)? Och nu förväntas jag ta på mig en igen? Redan? Det är för nära inpå, jag har inte hunnit glömma!Nu förstår jag hur mina föräldrar kände det när 70-talsmodet var på tapeten igen.

Men lättpåverkad och utan vilja som jag är har jag redan tittat ut en kortärmad liten jeansblus – och jag tycker till och med att den är snygg

Igår var som bekant Mackan, Malin och Anton här och åt middag. Till stora Es fasa var inte Felicia (snart 9 år) med! Hon blev helt vilse stackaren, eftersom Anton och I hängde som ler och långhalm, spelade hockey som tokar (både i hallen och som spel), eller bara kollade på TV. Det slutade med att hon satt i mitt knä. Kan ju vara nyttigt också att inte hela tiden kunna förlita sig på att I finns där att leka med.

Vi hade det i alla fall väldans trevligt även om det som vanligt på vardagskvällar men kort men intensivt.

(Jag testar Rosels teori om att ju hemskare rubrik, ju fler läsare – för undergång och katastrof lockar liksom människor. Funkade det?)

I alla fall så har det varit nästan katastrof idag. Jag har varit en katastrofmamma, barnen har varit katastrofbarn, maten blev katastrofsen, och det såg ett tag ut som en katastrof här hemma.

Barnen hade nog inte egentligen varit fullt så katastofiga om jag inte varit så trött. Det har ju en tendens att bli en ond spiral av dåligt beteende. Och om det räcker med minsta motgång för att barnen ska bryta ihop, och det räcker med bara lite gnäll från dem för att jag ska bryta ihop är det som upplagt för en ganska dålig eftermiddag. Men så blir det ibland, det blir ju inte heller bättre av att jag tror att lilla E har öroninflammation igen (3:e på 6 veckor…)

Men nu tar vi nya tag inför morgondagen! Jag ska börjar med att gå och lägga mig, pronto! Sov gott!

För ett tag sedan fick P en idé om att alla i familjen skulle få måla en egen tavla som skulle förgylla vår vardagsrumsvägg. Sagt och gjort, vi åkte och köpte canvastavlor, färg och penslar och satte igång. Jag grundmålade barnens tavlor med en färg som de fick välja själva, men sedan fick de skapa fritt.

Det var jätteroligt, förutom att man fick hindra lilla E från att stoppa penseln i munnen hela tiden. Och det blev faktiskt himla bra (i våra helt opartiska ögon ). Eller… nåja, om man bortser från att jag blev så missnöjd med min när jag såg hur fina barnens blev att jag blev tvungen att måla om den – och då blev den ännu sämre. Hi hi.

Alldeles oavsett hur de ser ut var det i alla fall roligt och kul att ha kvar när barnen blir större. Vi kanske ska göra om det om några år och se hur stil och smak utvecklats (eller i mitt fall då, tillbakavecklats )

Min är till vänster, sedan stora Es högst upp, lilla E i mitten, längst ned I och till höger P.

I & E var bjudna på pirat-kalas idag. Framförallt I har sett fram emot detta så länge att det i fredags var nästan outhärdligt att det fortfarande var 2 dagar kvar. Vi hade skaffat lapp för ögat, lånat randiga tröjor och hade också letat fram huvudbonader. E har hela tiden varit måttligt intresserad av klädseln. Och mycket riktigt, när det var dags för påklädning går hon i strejk. För på kalas ska man vara fin – i klänning! (fråga min dotter om det finns någon dag man INTE har klänning och strumpbyxor)

Vi hade en ganska intensiv diskussion om detta med maskerader och kalas men hon är envis som synden och jag kan förstå prinsessan i henne att hon vill klä upp sig – men man måste ju lära sig att bjuda till för andras önskningar – phu, ständigt denna uppfostran. Så det slutade med att vi kompromissade. Hon kunde tänka sig jeans om hon fick ha klänning över… (och jag lirkade på henne en svart.)

När vi väl kommer till kalaset bestämmer de att de vill sjunga när Lukas öppnar dörren, och det går bra i ca 10 s sedan börjar båda (!) storgråta, slänger paketen på trappen och trycker sig mot mig. Men hallå! Vad hände?

Så det slutade med att jag fick vara med hela kalaset. Fast jag klagar inte, jag fick massor av kakor och godis. He he he!

I fredags lade vi två dinosaurieägg i vatten och idag har de äntligen börjat att kläckas. Spänningen har varit stor och barnen har gått och tittat på äggen av och till hela tiden sedan dess.

Vid själva iläggningsproceduren pratade vi om vad det skulle bli av äggen och E hoppades på en Kitty, även om det var tydligt att det var dino-ägg (allt i Es liv kretsar kring Hello Kitty!) Hon döpte också sin dinosaurie till just Kitty. I döpte sin till Robot (var kom det ifrån??).

Idag när nosarna börjar titta fram ropar jag på I & E och de kommer dundrande, jättespända. I blir glad och pratar glatt om sin dino medan E står tyst, sedan säger hon surt “Det där är ju ingen Kitty! Den är ful!” och har sedan inte bevärdigat sin skål en enda blick under resten av dagen .

I går hade vi en toppendag.

Fam Johards kom vid 11-snåret, då hade vi hunnit vara ute 1½ timma i det fantastiska vintervädret och åkt skridskor och pulka. Vi gick in och åt och försökte prata lite där vi hann mellan allt ordnande med barn som är högt och lågt. De två minsta sov, då passade de tre stora på att ha en orgie i färg och måleri – kladdigt, kladdigt – men ack så roligt!

Så fort de små vaknade störtade vi ut igen och hade en friluftsdag med skridskor, pulka och skidor. Jättehärligt och precis sådär idylliskt det bara kan bli när det är massor av snö och strålande sol som värmer gott; för att inte glömma att nämna glada barn ( vilket = glada vuxna ). Sedan var det in igen för middag och Johards åkte hem därefter. Dagarna går alltid så snabbt när man har heldagsbesök, ändå känner man att man inte hinner prata alls. Men det var väldans trevligt, som vanligt.

Ps. Har jag någonsin sagt att jag älskar vintern i år…? Ds

I går kväll frågade jag min man på date! Ikväll!

Fast hemma, när barnen somnat. Då ska vi inte titta på TV, städa, diska, plocka, sitta vid datorn, jobba, fixa – ja allt det som vi normalt brukar ägna vår tid åt. I förrgår kom vi nämligen fram till att vi prioriterar bort varandra. Det känns som om vår prioordning just nu är (i fallande ordning): Barnen, Jobbet, Jobbet, Jobbet, Vänner, Hemmet och så en himla massa annat och sist kom vår relation. Antagligen för att den alltid finns där, och att man tar den för given.

Vi tar oss inte tid till att prata (jo, i 10 min när vi lagt oss innan man somnar av utmattning, hinner vi avhandla vem som ska hämta/lämna/handla/fixa…). Visst umgås och pratar vi men med barnen runt omkring blir det ju ingen kvalitetstid för oss.

Så nu ska vi ta tag i det