Annas familjeblogg

Sitter på tåget på väg hem efter att ha träffat Maria inne i stan. Vi åt mat men tyckte att kaffet var så dyrt att vi gick till McDonalds för att köpa det 😉 Det var mysigt att träffas och avhandla allt som hänt sedan november när vi sist sågs.(En liten tröst för min inställda tjejhelg) Och så bokade vi in nästa träff första lediga helg när deras barn också kunde vara med – om bara 9 veckor……….

Jag vet inte vad vi ska göra med barnen och deras mammighet. Den är påfrestande för både mig och P, och framförallt inte minst för stora E (som är “värst”). Idag t ex skulle jag med bussen kl 6 så jag gick upp tidigt, och idag av alla dagar bestämmer sig stora E för att också vakna tidigt och gå in till oss. Men jag var ju inte där!

Hon blev helt hysterisk och vägrade gå till P istället utan kommer nedtravande för trappen. Det gjorde ju ingenting, hon fick gärna vara med mig där nere men jag var tvungen att gå precis samtidigt som hon kom ner. Så jag bär upp henne igen, pratar med henne, berättar att jag ska till jobbet men pappa är hemma och att hon gärna får lägga sig hos honom och mysa. Det går sådär men till slut släpper hon mig – och blir hysterisk så fort jag går ur rummet.

Ett annat ex är det att hon blir jätteledsen om jag inte sitter bredvid henne och äter, eller är den som hjälper henne med pyjamasen, borstar tänderna, leker med henne – you name it! Vad gör man åt det? Förutom att försöka se till att hon och P får massa egentid (men då blir hon ju bara arg och sur för att jag gör ngt med I istället). Frustration!

Om en och en halv vecka drar vi till fjällen med mina föräldrar och bror med familj. Det ska bli superskönt och väldigt trevligt och kul. Och mycket spännande att se vad I & E tycker om slalom och pjäxor.

Men idag insåg jag att skidor inte är alltigenom en ofarlig sport för de små. Barnens kusin, som blir tre i maj, fick nämligen en spricka i benet igår när hon föll i skidbacken så nu har den lilla stackaren gips från foten ända upp till ljumsken. Och hennes föräldrar får bära henne vart hon än ska. Lilla stumpan!

Så nu kommer jag nog vara lite mer försiktig i backen…. ihhhh!

Hur kommer det sig att ju närmre oss våra vänner bor, ju mer sällan ses vi? Mackan och Malin träffade vi senast i mitten av november och de bort en kvart från oss. Helt knäppt!

Idag sprang jag i alla fall på Malin i Kista Centrum. Hon äter lunch här nästan varje dag. Jag äter lunch här nästan varje dag. Men ändå har vi på 6 år (!) inte kommit på tanken att luncha ihop. Pinsamt.

Men nu har vi tagit ett steg på rätt väg och på stående fot, båda med mobilkalendrarna i högsta hugg, bokat in en middag nästa vecka. Mycket trevligt! Mer sånt i vardan´!

Jag är en dålig, dålig mamma med mycket dåligt samvete just nu!

I hade fortfarande hög sänka (lite högre än sist till och med) och de vet inte riktigt vad det beror på. Och här har vi nästan trott att han simulerade i morse för att han kommit på att det funkar och man får vara hemma med mamma eller pappa (hemska mamma ).

I alla fall tyckte de att det var ok att han var på dagis eftersom han mår så bra, så dit är han på väg nu. Lilla skrutten!

I är fortfarande inte bra. Igår eftermiddag/kväll började han säga igen att han hade ont i magen och idag när han vaknade klagade han också. Så nu är P hos doktorn igen för att kolla att sänkan som var hög i måndags är lägre, och att det inte är något annat farligt.

Det är så jobbigt att veta vad man ska göra. Magen är ju en så konstig grej, där så mycket annat kan sätta sig, som urinvägsinfektion (redan kollat), öroninflammation (redan kollat), blindtarmen etc etc. Men eftersom han inte har feber känns inte det sista som ett alternativ nu när det gått några dagar.

Och så är han ju så himla pigg – speciellt när han får vara hemma själv med bara en förälder – så det är lite svårt att veta hur sjuk han egentligen är.

Ps. Inget BVC igår med alla tre – jag sköt upp den pärsen tre veckor. Phu!

Ah, den släpper inte taget. Har varit ute och skottat 8 cm nysnö (på ett 8 cm tjockt lager is visserligen) och andats minusgrader.

Heja vintern, två veckor till sedan får det smälta hur mycket det vill!

Jag och I är hemma idag också så att han ska få vila och ta det lite lugnt. I eftermiddag är det BVC-besök med hela ligan så vi (jag) kan behöva alla krafter vi kan få tills dess…

Fy sjutton för vädret vi har nu! En sådan underbar vinter som bara töar bort – och även om de lovat minusgrader i veckan är det ändå trist. Nu kommer det bara frysa och bli hård skorpa och is istället.

Att vintervädret inte kunde göra som jag sa och stanna några veckor till! Då hade vi haft härlig vinter ett tag till, sedan när vi slaskat omkring i några veckor skulle våren komma- härligt solig, varm och droppande töande snö i solvägg. Men som det är nu får vi ändå vänta en månad på våren – fast i betydligt tråkigare (och mörkare) väder än om snön varit kvar. Blä!

Närå, jag är inget bitter…