Annas familjeblogg

Hur lång får en bröllopsmiddag vara? Även om den är historisk finns det ju en gräns även för mitt tålamod. Jag sitter och väntar och väntar och väntar på brudvalsen men har lite svårt att hålla ögonen öppna… Har jag sett på hela middagen måste jag ju se dansen också…

Vi är snart, snart klara med målning, har målat hela dagen – igen, men nu ser vi slutet så håller det bara upp i morgon blir vi färdiga. Idag var det dock P som målade och jag som hade barnen så idag sysslade jag med trädgårdsbestyr och matlagning istället. Skön omväxling.

Men jag kan säga att efter det här kommer jag inte lyfta ett finger igen på evighet. Jag vill ha en enda dag när vi inte har några planer, inga måsten utan bara kan slappa. Lär väl hända om sisådär 10-20 år…

Jag har suttit klistrad vid TVn idag och tittar på vårt kronprinsesspar (och sitter fortfarande och väntar på att få se den omtalade tårtan). Så vackert! Så underbart! Blödig som jag är så storgrät jag givetvis vid i flera omgångar under vigseln, och kom sedan på mig själv med att sitta och le fånigt under hela kortegen .

Vilken lycka de utstrålade (och Daniel fick pluspoäng för tårarna under vigseln). Jag gillar monarki!

Alla tre barnen (och faktiskt P och D också) satt med och kollade. Efter ett tag deklarerade E2 att hon också ska bli prinsessa när hon blir stor! Och gifta sig! Och jag sa att det ena är hon ju redan, och det andra blir hon säkert… 🙂

Ps. Ett tillägg: lyssnade precis på Daniels tal till Victoria. Fantastiskt! Ds

I morse ville E1 ha tofs. Hennes hår är hopplöst blankt och fint, med andra ord stannar inte en tofs mer än fem minuter innan allt hår börjar glida ur. Så jag tog till både hårspännen och lite fudge och hårspray för att det skulle bli fint. Och hon var jättenöjd!

Glatt pratar hon om att hon minsann ska visa kompisen W på dagis hur fin hon är, med både ”fudge och sprit i håret”…

Känner mig låg idag 🙁 Och vet inte riktigt varför, det händer en hel del på jobbet med omorganistation och det är så himla mycket att göra; vi blir aldrig klara med målningen av huset (jo, det blir vi snart, men det känns som en oändlighet dit) och jag är bara stressad. Det är inget kul!

Men ikväll ska jag och min man ut på tu man hand. Det ska nog muntra upp mig! Och så tröstshoppade jag ett par jeans på rean på lunchen så lite bättre känns det nu 🙂

P hade lockat med en överraskning i bilen upp från Mariestad i dag, jag hade laddat filmkameran och vanliga kameran. Studsmatteöverraskningen skulle förevigas.

Detta tänkte jag tänkte mig: glada barn, glittrande ögon, tjut av entusiasm och genast upp och hoppa.

Detta fick jag: gallskrikande barn när de vaknar efter bilresan, E1 som blir skitförbannad på P för att det är han och inte jag som hjälper henne ur bilen, ingen som vill gå runt på baksidan och kolla vad som finns där… När vi till slut lockar dit dem brister I ut i gråt när han får se studsmattan och E1 skriker Nej! och springer iväg.

Snacka om snopna föräldrar! Den enda som blev så överlycklig som vi lite naivt hade tänkt oss var E2 som gjorde allt det som förväntades och sedan inte ville sluta hoppa.

Hur gick det sedan: Jodå, både I & E1 kom igång och hoppade och var till slut så glada och överlyckliga som vi hoppades de skulle bli.

Lärdom: Trissa inte upp förväntningarna för mycket för inget kan tydligen leva upp till en 3½-årings fantasi…

Nu är vi också en i mängden och har en studsmatta i trädgården. En stooor studsmatta på vår i princip obefintliga gräsmatta… Barnen har inte sett den ännu eftersom de är i Mariestad men med tanke på den frenesi de hoppar på grannarnas och alla andras studsmattor tror jag att de kommer bli väldigt, väldigt lyckliga. Ska bli kul att se deras reaktion i morgon när de kommer hem. Vi håller det hemligt tills de får ser den (nu känner jag mig som ett barn på julafton ).

Jag och P hade en tanke om att vi skulle ta med den ner till landet i sommar. Men efter att jag och David ägnat 1½ timma åt att sätta ihop den vet jag inte om jag är så förtjust i den ideén längre…

PS Det enda trycket vi föll för var vår egen önskan om att ge barnen en studsmatta…och oss lite tid att sitta stilla på altanen och se barnen hoppa

E2 var jättepigg och glad i morse (överlag är hon på strålande humör just nu ). Men hennes andning vad riktigt pipig och rosslig, så jag funderade länge och väl på om hon skulle få vara hemma. Men eftersom hon klättrade på väggarna redan igår och bara ville “oppa” (hoppa studsmatta) och “guna” (gunga) så lämnade jag henne på dagis. Men för en gångs skull var jag inte lika benägen att släppa henne som hon var att släppa mig. Jag kände mig usel för att jag gick till jobbet när hon lät så där.

Sedan kommer jag till jobbet och en kollega undrar hur det var med E2. Och när jag säger att hon har fått astma och var pipig säger kollegan “men borde hon inte varit hemma några dagar till så hon inte blir stressad och sämre?” ÅNGEST!! Inte vad jag behövde höra just då!

Så då slängde jag mig på telefonen till dagis som bara lugnade mig och sade att hon mådde fint och lekte järnet. Men nu jobbar jag in lunchen för att kunna hämta tidigare. Det dåliga samvetet spökar….