Det här inlägget är lika långt som ämnet barnuppfostran är svårt…
Jag var på föreläsning igår med Louise Hallin, omstridd barnpsykoterapeut och nu aktuell med ett program på SVT. Efter vad jag sett av henne på TV4 innan och hört på radio så tycker jag egentligen inte om hennes ideér. Jag tycker hon är alldeles för hård och strikt och att det bara finns “en sanning” om hur man ska bete sig med barn. Såklart förstår jag ju att det finns mycket som är gemensamt för alla barn vad gäller utvecklingsfaser och behov, men varje familj kanske behöver tackla dem utefter sina förutsättningar istället för att allt måste gå genom samma mall.
I alla fall så är hon en otrolig retoriker, väldigt underhållande och kunnig inom sitt område. Och hon sade mycket som man känner igen sig i. Så även om jag inte håller med henne i allt så gillade jag i alla fall mycket av det hon sade igår. Bl a annat berättade hon om de olika utvecklingsfaserna barnen går igenom.
Som 2-åring inser barnet att det finns andra som också har en vilja, och ve och fasa, denna vilja kanske ibland krockar med deras egen! De försöker stävja detta med att sätta sig till motvärn (så sant – jag hade rekord på tiden ut från dagis i vintras med 55 minuter…)
2½-åringen försöker återta kontrollen vilket yttrar sig i att de försöker styra alla. “jag ska sitta på den stolen” (mamma sätter sig på den andra stolen) “det är OCKSÅ min stol” och är hela tiden arga (oh yes, vi hade den perioden i somras – jag är glad att vi är förbi)
3-åringen lär sig att lyssna, men struntar fullkomligt i vad som sägs. Mamma säger att de inte får äta äpplet som ligger på bordet, vilket de naturligtvis gör -gärna framför mamma så hon ser och blir ännu argare (stora E i ett nötskal just nu, och hon drar med sig I)
3½-åringen lyssnar, tar äpplet och springer in i ett annat rum och äter det. När mamma kommer efter, säger de att det var någon annan som tog äpplet – de har lärt sig ljuga!
4-åringen vill gärna ha äpplet men kan styra impulsen och låter bli – de har äntligen lärt sig impulskontroll (åh, vad jag längtar till den dagen
)
5-åringen är polis och kontrollerar allt och alla (gud bevare oss, 2 poliser i samma stadium samtidigt, P och jag kommer få akta oss för att göra fel)
6-åringen är en pain in the ass…
Jag ställde också en fråga till henne på hur vi skulle hantera I & E och då framförallt E, eftersom vi känner att hon börjar bli rätt utåtagerande och uppmärksamhetstörstande (och det är väl ok om det inte går ut över hennes syskon vilket det tyvärr ofta gör för då får hon ju vår uppmärksamhet – negativ men ändå). Då frågade hon om E möjligtvis var först ut – svar ja – och om hon vägde lite mer än han – svar ja – och låg hon möjligtvis med huvudet ner medan I var mycket högre upp och kanske satt -svar ja – och är det så att han är lugnare och lite lättare att hantera – svar ja. ”Jaha”, sade hon, ”det är bara hennes personlighet¨, hon är sådan och tycker ni att det är kämpigt nu så kan ni bara vänta tills hon är 6 år” Underförstått: “då kommer ni veta att ni lever”. Känns ju tröstande…. NOT!
Men lite intressant var det ju att I & E så följer normen för tvillingpar att deras beteende redan på förhand är bestämt. Nu gäller det ju bara att hitta boken som har lösningarna också…
Hon pratade också om att barn följer samma mönster hela livet. Med andra ord, har man lugna barn genom den första trotsen (2-6 år) så är det likadant i puberteten och tvärtom, har man trotsiga barn i början tenderar de att fortsätta med det. Med tanke på det så ser det inte så ljust ut för familjen Crozzoli för även om I är lugnare än E så har han raseriutbrott som inte är av denna värld. Jag kan bara tänka mig när han är 15 och i målbrottet och låter som han gör nu (hi hi). Vi sätter vårt hopp till lilla E, att hon forstätter vara solsken och guld (om hon är smart ser hon ju och lär av storasyskonen – och lurar oss antagligen dit pepparn växer…)
