Annas familjeblogg

Helgen som gick hade vi som sagt besök av Pernilla & Robban med barn. Torsdag till söndag var det full rulle. Och eftersom de inte har något badkar hemma var det hett efterlängtat att bada i vårt – så det fick bli en daglig sysselsättning. I vägrade dock, han duschade istället (och badade sedan själv när de åkt hem J).

På lördagen var vi ute och lekte och sedan fick jag och Pernilla lite egentid i Täby C, när vi passade på att titta på julklappar till barnen. Jag har en hel lista nu. Hur ska jag kunna välja? Jag vill köpa allt!

Självklart spelade vi kort. Tjejerna mot killarna och jag och Pernilla skulle ta revansch från i fjol. Jo, tjena! Gick sådär, men vi vann en gång och var i alla fall inte utskåpade de andra gångerna så nästa år kanske, kanske vi vinner totalt… Och vi blev faktiskt inte fullt så sura i år… Om man bortser från Pernillas utbrott om att ”om ni nu är så begåvade att ni vinner det här tycker jag synd om er att ni inte förvaltat er intelligens bättre” Ha ha ha

Vi hann med att grilla också. Så gott! Och sedan hängde vi mest i största allmänhet. Superskönt och barnen lekte helt fantastiskt bra. Vi såg inte skymten av stora E och A på hela helgen.

Efter att ha sett ut genom fönstret och bara sett snön och blåsten öka och öka tog jag beslutet att åka hem och jobba. Har ingen lust att fastna i snökaos och rusningstrafik när alla ska hem. Känns mycket bra! Vuxet beslut! Att jag dessutom alltid får massor mer saker gjorda när jag jobbar hemma är ju definitvt en fördel också.

För ett tag sedan på dagis fick I & E svara på frågor om vad deras föräldrar gjorde på jobbet. Det var hysteriskt kul att läsa en del av dem .

Isac Mamma: Inget, jag vet inte

Pappa: Ingen aning

Elvira Mamma: Hon tittar på datorn och hon skriver

Pappa: Han skriver också på datorn, han är inte så noga, men om pappa inte vill måste han inte

(lyx! jag skulle vilja ha Ps jobb…)

Några av de andra barnen hade också riktigt roliga svar:

Pappa: Det kommer kunder till pappa och sen samlar han in pengarna och ger till mamma.

Mamma: Hon räknar in pengar, och så får hon ju pengar av pappa

Pappa: Det är fint där, man kan dricka vatten där och äta pasta.

Mamma: Där kan man dricka bubbelvatten, och äta köttfärssås.

Pappa: Han jobbar och jobbar och jobbar, sen äter han mat

Mamma: Hon går ut och äter lunch, sen äter hon mat, och sen går hon ut igen

Inatt vaknada jag med ett ryck lite innan tre av att jag hör ljudet av krossat glas som faller till marken väldigt nära, sedan hör jag ljudet igen. Jag ligger stel som en pinne i sängen för att försöka höra om någon håller på att bryta sig in. Inser till slut att det inte var hos oss så jag ruskar liv i P och tillsammans försöker vi spana runt utomhus (genom fönstren) för att se om vi kan se var det hänt något. Lite kusligt!

Vi ringer polisen som tackar för infon och förmodligen skickar en bil på rekognosering. Jag vet fortfarande inte vad som hände, om det ens var något som hände. Men man blir lite uppe i varv så vaken P eller jag kunde somna om på ett bra tag. Och nu funderar vi på om vi verkligen ska lägga barnen på nedervåningen i egna rum. Tänk om någon bryter sig in i vardagsrummet? Mellan oss och barnen? Usch!

När vi var uppe i Leksand glömde jag min jacka (och lilla Es gosedjur som hon lagt på ett bra = icke hittbart ställe). Ganska typiskt mig just nu, men det gick att ordna när snälla Maria skickade ner dem på posten dagen efter. På onsdagen kom avin. Perfekt, men när jag sedan ska hämta ut jackan på lördagen är avin puts väck, finns ingenstans. Så då får jag snällt vänta på påminnelseavin som kom i torsdags (lite senare på kvällen hittar jag den första avin…).

Så igår tog jag med mig lilla E i vagnen för att handla och hämta jackan. Jag kommer hem från affären utan jacka och utan filmen som jag hyrt. Det var bara att traska tillbaka för att denna gång få med mig båda hem. Väl hemma efter andra besöket har jag med mig filmen – men har glömt jackan igen!

Tredje gånger gillt tänkte jag lite senare på kvällen (denna gång tog jag bilen…), väl på ICA lämnar jag fram avin men inser att jag glömt körkortet… Så det tog 2 avier, och fyra besök på ICA samma dag för att få min jacka.

Hur glömsk får man bli? Och var kommer det att sluta om jag är sån här redan nu? Hemska tanke…

I torsdags kom Robban & Pernilla med barn upp för ett helgbesök. Jättetrevligt! Och igår hade vi utflyktsdag. P hade möjlighet att via sitt jobb, få in oss på besök på SVT. Superhäftigt (jag och Pernilla var mycket nöjda eftersom vi även fick se en kändis – Andreas från Idoljuryn!). Men allra häftigast var det för barnen som fick se Bolibompastudion livs levande! De var tagna av stundens allvar i början med sedan tinade de upp när de började känna igen sig.

Ljudlådorna, Dagens namnsdag/grattis – skylten, trappan med alla gosedjur. Allt var där. Även den stora Bolibompadraken. Så roligt! Bompa på kvällen fick sedan en helt annan dimesion när man kunde säga “där har jag varit” .

Efter lunch hann vi även med ett besök på Polismuseet, men det var på lite för hög nivå för barnen. Speciellt J, som fick ett litet energiutbrott och sprang rätt över brottsplatserna, förstod nog inte riktigt vad vi gjorde där. Men fikan efteråt var bra i alla fall…

I morse när jag sitter på jobbet plingar det till i mobilen och jag får följande SMS från min man:

“Grattis på 6 år och 2 månaders bröllopsdagen. Jag gifter mig igen vilken dag som helst, bara med dig. Jag älskar dig.”

Gulle honom! Jag vill också gärna gifta mig med honom igen. Vilken fantastisk, underbar man jag har!

Idag när vi satt och åt lunch i foodcourten i gallerian vid jobbet hamnade vi på ett bord längst ut mot affärsgången, dvs där alla går fram och tillbaka. Vi satt i mitten av ett långbord och längs ut mot gången satt en kille, också från Tele2. Han har några bröd på sin tallrik.

Samtidigt kommer en kvinna i 35-årsålderna gåendes med en barnvagn med en ca 2-åring i som är lite ledsen. Helt plötsligt böjer sig kvinnan fram och tar ett bröd från killens bricka, samtidigt som hon på engelska säger “det är okay om jag tar ett bröd va?” Både vi och killen blir helt paff och vi sitter bara och gapar och killen får knappt fram ett ord. Då lägger hon till “ja, det är ju till babyn, hon är så ledsen”. Killen mumlar något om “visst, okay” och kvinnan går. Och där sitter vi sedan med hakan nere vid knäna. Gör man så?

Nu är frågan om det bara vara en kulturkrock och att det i kvinnans hemland skulle varit okej, “det var ju till babyn”, eller om hon helt enkelt är riktigt fräck. Jag hade aldrig kunnat med – men så är jag ju också en torr svensk, eller?