Inser det hemska i att skriva en sådan rubrik som den ovan, men just nu när jag bara sitter med Ellen i knät och I & E är på dagis, så är det så det känns. Jag älskar verkligen alla mina barn, men ibland är det bara för mycket, speciellt när man är själv med dem i deras tvåårstrots…
Men vi har faktiskt haft en riktigt bra och mysig helg. Det är evigheter sedan vi bara var hemma så det var skönt att inte åka någonstans utan bara kunna ta det lugnt och vara ute i lekparkerna häromkring. Söndag morgon bjöd på 25 grader i solvägg så vi skyndade oss ut. Jag klippte gräset och rensade hjälpligt bland alla maskrosor (ett hopplöst företag kan man lugn säga) medan Ellen först sov i vagnen och sedan satt och tittade på och I&E lekte med grannarnas barnbarn (3 & 2 år gamla). Vid elva fick vi fly in från regnet som helt plötsligt överrumplade oss, då följde granntjejen Emma med in så jag fick lekhjälp även inomhus.
På eftermiddagen sov barnen först för att sedan verkligen leka superbra ihop. Jag tillät kanske lite mer än jag borde ha gjort (det blev rätt blött i badrummet…och ganska kaosartat för övrigt också) men kul hade de så det är väl ändå huvudsaken? Ellen involverades glatt i lekarna och när jag var inne och sanerade vardagsrummet efter en liten olycka (potträningen är igång) passade båda de stora på att ge sin lillasyster mat, med blandat resultat. När Peter äntligen kom hem efter 4 dagars frånvaro så tror jag han tyckte att han möttes av en ganska harmonisk familj i alla fall, till skillnad från tidigare i veckan. Jag avslutade kvällen med ett långt, varmt bad och en bra bok – såå skönt!
 |
 |
 |
 |
 |
