…är det minst som I de senaste dagarna har frågat sin pappa “När börjar hockeyn pappa?” Och pappa svara varje gång att om två veckor, då kör det igång. Då nickar I glatt och säger att då ska han och pappa åka till hovet, och jag och E ska åka till Jenny och måla naglarna… (vi gjorde det en gång i vintras när de var på hockey:-))
Vilken dag! Helt underbart! Sommaren gjorde återintåg med buller och bång. Inte för att det inte har varit fint under hela september men idag var det 32(!) grader på baksidan. Fantastiskt! Vi har varit ute mest hela dagen och lekt.
I förmiddags lämnade vi dock bort lilla E till grannarna några timmar för att både P och jag skulle få följa med I & E på deras första gymnastiktimma någonsin. Och tur var att vi var två! Ingen av dem var särskilt förtjust i detta att springa i grupp. E var något mer kavat än I. Han ville INTE vara med de första 10 minuterna. Efter det gick det bra om han krampaktigt fick hålla handen runt hela hinderbanan, de sista två minuterna sprang han själv… Det hade aldrig gått om jag eller P varit ensamma. Undrar hur detta ska gå resterande lördagar?
Nu på eftermiddagen överraskade vi grannarna med att komma över med kaka med grädde och kaffe där de satt i godan ro och solade på altanen. Jag och barnen blev sedan kvar där till 4-tiden medan P åkte iväg på “lek-kväll”, dvs vuxna män som sitter och spelar x-box i grupp…
Sedan lekte alla tre barnen glatt i trädgården medan jag pendlade mellan att fixa inne och leka ute.
Vi hade dessutom påhälsning av vår inneboende, Igelkotten som har hittat ett näste under vår altan. I och E tittade respektfullt, gav den vatten och talade sedan om för mig att vi måste låta den vara ifred, den vill sova. Så de lekte sedan runt omkring den där den låg i solen på gräsmattan. Gulligt!
 |
 |
 |
 |
Vid lunchbordet idag säger E plötsligt att hon måste kissa och springer iväg. Jag hojtar efter henne att hon ska tvätta händerna först eftersom hon är jättekladdig. Ångrar mig i samma sekund för jag inser att det kan bli lite svårt för en liten tjej att hålla sig medan vattnet skvalar. Mycket riktigt, hon kissar givetvis på sig när hon står där och tvättar händerna (idiotisk mamma:-)). Men det är sådant som händer, in i duschen med henne så var den saker ur världen. Dock inte för I…
Han vill nämligen också duscha (en favoritsysselsättning för tillfället att få stå alldeles själv i duschen och duscha läääänge). Jag säger nej, inte nu. Han blir sur men finner sig i sitt öde.
Några timmar senare sitter vi och äter mellis på altanen när I säger “jag måste duscha, jag har kissat på mig”. Jag tittar dit men ser att han inte alls har kissat på sig. Inser då att det sitter en djup tagg att syster fick duscha men inte han, så jag lovar att han ska få göra det efter middagen.
Fem minuter senare är han inne i huset när jag hör honom ropa “jag har kissat på mig”. Ha ha ha, tänker jag, bra försök men går i alla fall in. Och möts av I som faktiskt har kissat på sig – i hallen. Den första kommentaren han fäller är “jag måste duscha” och ler lite för sig själv.
Nähä! No kidding! Jag kunde ju inte låta bli att skratta jag också. Snacka om att inte vara dum direkt!
Mina kvällar i början av veckan var något fulltecknade. I måndags var jag som bekant och träffade en gammal kompis men både tisdag och onsdag var jag också iväg, först på årsmöte i vår samfällighet och sedan på föräldramöte på dagis. Alltså inga direkta nöjen. Normalt kanske jag är borta två kvällar i månaden, medan P pga jobb är borta något oftare. I tisdags kväll kläcker ändå mina barn ur sig följande:
“Mamma är alltid borta!”
Keh? Hallå! Hur rättvis är den kommentaren? Jag har varit hemma från jobbet totalt 28 månader med tvillingarna och de tycket att jag jämt är borta. Känner mig orättvist behandlad av mina treåringar…
