Annas familjeblogg

Bara för att hetsa er som ännu tvekar till att haka på min utmaning från igår. Jag är nu anmäld till tjejmilen 2010…

Idag blev en bra dag, tre stillasittande/stående barn på tvillingvagnen kan inte bli annat än bra . Dagisfärden gick toppen, både dit och hem. Och efter dagis åkte vi till en lekpark vi aldrig varit i förut så I & E lekte i nästan två timmar med Elina utan bråk av ren förvåning av att vara på ett nytt ställe. En kul park med studsmatta, stor hänggunga och en klätterställning. På det hela taget var jag mycket nöjd med eftermiddagen.

Nu ikväll kom Malin och Mackan med Anton och Felicia på kvällsmat. I följer Anton (4½ år) som en beundrande hund, han är I:s hjälte för ögonblicket. Sött att se!

Det var kul att träffa dem igen, det blir så sällan mellan gångerna. Men nu har vi i alla fall bokat in vår årliga skaldjurskväll – kräftor, krabba, hummer, räkor – smaklökarna längtar redan… Härligt.

Och för er som undrar så blev Herman riktigt god!

Nu utmanar jag er! Från och med den 1 oktober till 20 dec har jag totalt godis- och chokladstopp.

Regler:

Absolut inget godis eller choklad – någon gång

Glass, läsk, chips och kakor/bullar etc får bara ätas två dagar i veckan (förslagsvis fre/lör), och inte i några mängder (dvs bara för att man får äta betyder inte det att man kan äta allt av ovanstående…)

Samma gäller öl, vin, sprit

Jag måste dessutom ut och springa två gånger i veckan, minst, under samma period.

Genom att basunera ut det på bloggen så minskar risken för att jag ska falla dit och så får jag stå med den eviga skammen. Någon som hakar på???

Ps. Eftersom stoppet inte gäller förrän på torsdag får jag givetvis äta godis fram till dess – sitter och frossar i ett halvkilo lösgodis just nu J

(Obs! Uppsatsvarning! MastodontlångtJ)

Det känns som om att jag haft liknande rubriker tidigare, men idag menar jag vad jag säger – i alla fall veckan ut.

Jag ska nu låsa in alternativt skruva isär barnens trehjulingar så de blir totalt oanvändbara. Sedan ska jag sätta rep runt midjan på både I & E, gärna med en sån där spärr som vissa koppel har som gör att man kan stoppa repet från att rulla ut om man vill hålla barnen kort. Sedan ska jag fästa repen vid lilla E:s vagn så att jag dessutom har händerna fria att grabba tag i det barn som vågar sig utom den tillåtna radien från vagnen.

Någon som undrar vad som hänt? Var ska jag börja?

I & E cyklade som vanligt till dagis idag (jag har haft ett uppehåll på en vecka eftersom de inte skötte sig men nu var det dags att ge dem chansen igen – HA!). Dit gick det galant, det var när två trötta, trotsande, utmanande treåringar skulle hem som kalabaliken uppstod.

Efter 100 meter bestämmer sig E för att det är slutcyklat och styr cykeln två meter ut i gräset bredvid cykelbanan (vid ett övergångsställe i en rondell) och lägger sig sedan ner bredvid cykeln. Allt under surmulen tystnad. I är glad och cyklar glatt på men stannar när han inser att resten av sällskapet fastnat på vägen. I detta läge är jag fortfarande lugn…

Jag bestämmer mig för att köra mys-stilen med E och inte bli irriterad utan försöker skoja och busa med henne, lirka lite och sedan gosa (hon brukar ofta tina upp från trotsen om hon får mysa en stund i famnen). Under mina, i min menig oerhört pedagogiska, lugna och ”bra-mamma” försök att få E att ta reson tittar jag med jämna mellanrum till I som kör runt, runt i cirklar på cykelbanan några meter ifrån oss. Allt väl – ända tills jag tittar dit och I är HELT BORTA. Han finns ingenstans! Lätt panik utbryter och jag störtar upp och spanar intensivt över de tre vägar jag har runt omkring mig, varav en mycket trafikerad. Inget barn, jag springer uppåt på gångvägen och lämnar E och lilla E bakom mig. Ingen I! Då får jag syn på en kvinna som kommer gåendes emot mig på vägen med som ideligen vänder sig om för att titta på något bakom henne. Aha, tänker jag, där är ett bortcyklat barn. Mycket riktigt, jag hinner se I innan han försvinner runt hörnet på ett buskage. Jag skriker på honom och han stannar. Phu! Men sedan vägrar han att vända och cykla tillbaka…

Så där står jag, 30 meter från E och lilla E som står vid en stor korsning och 40 meter från I som står 3 meter ifrån en trafikerad väg. Och båda barnen vägrar gå en meter i min riktning. Och om jag går till den ena ser jag inte den andre och tvärtom. Mardröm!!!

Så medan jag ropar, ber, bönar och skriker på barnen stiger både paniken, ilskan och gråten i halsen. Hur ska jag göra, vem ska jag lita på att den stannar på plats medan jag hämtar den andre?

Till slut löser det sig genom att E ger upp och jag får upp henne på cykeln och hon kommer cyklandes emot mig. Då gör jag en tjurrusning ner till vagnen med lilla E och sprintar sedan uppför backen, förbi E och mot I – som gudskelov står kvar på samma ställe. Ett tag… För när I ser mig komma tror han att vi tävlar (jag antar i alla fall att det är det han tänker) och drar iväg. Behöver jag tillägga att jag såg rött -fullständigt – när paniken och rädslan börjar lägga sig. Jag slår rekord i 100 m med barnvagn, kommer ikapp I och drar honom av cykeln samtidigt som jag gormar och skäller på honom – mitt framför fem personer som står och väntar på bussen. En reaktion jag är långt ifrån stolt över men som jag i det läget, just då, tyckte var helt berättigad med tanke på de 10 år han precis förkortat mitt liv med.

Vi kommer hem så småningom, sluter fred och säger förlåt till varandra men nu gnager det dåliga samvetet på mig. Jag känner mig usel för att jag blev så arg på I för att han drog iväg när han tröttnade på att vänta på en trilskande syster. Självklart gjorde han fel som inte lyssnade på mig och som stack, men han fick all skit bara för att E inte skötte sig. Knappast rättvist!

Usch! I morgon måste bli en bättre dag (för då är ju cyklarna i sina beståndsdelar J Ha ha ha)

Vi har fått den stora äran att förvalta en Herman. För er som inte vet det så är Herman en surdeg som ska förvaras och skötas om i 10 dagar innan man bakar kaka på den. Vi fick vår Herman av mina föräldrar som redan hade ömmat för den i flera dagar så idag har vi redan kommit till bakstadiet. Det verkar bli en riktigt smarrig kakaJ Mums! Besked kommer i morgon när vi provsmakat.

Det som är roligt med Herman är att han lever år ut och år in. En Herman ska, enligt traditon, inte göras utan bara fås. Med andra ord får man vänta tills någon ger dig en Herman.

Är ni nyfikna på Herman? Här kommer följebrevet till vår surdeg…

Hej!

Jag heter HERMAN och jag är en vanlig surdegskaka. Jag ska stå på diskbänken i tio dagar utan lock.

Du får inte ställa mig i kylskåpet eller sätta lock på mig för det klarar jag inte. Om jag slutar bubbla lever jag inte längre.

Dag 1: Du får mig i en liten bytta

Dag 2: Rör omkring i mig 2-4 gånger

Dag 3: Som igår

Dag 4: Jag är hungrig. Ge mig 2 dl mjöl, 2,5 dl socker, 2 dl mjölk

Dag 5: Rör omkring 2-4 gånger

Dag 6: Som igår

Dag 7: Som igår

Dag 8: Som igår

Dag 9: Jag är hungrig, ge mig samma mat som sist.

Dela mig i fem lika stora delar. Ge fyra till dina vänner tillsammans med detta brev. Behåll den femte delen själv.

Dag 10: Jag är jättehungrig. Ge mig:

1,5 dl matolja

3 ägg

3 tsk bakpulver

100 g nötter/mandel

2 rivna äpplen

2,5 del socker

3,5 dl mjöl

1 tsk salt

100 g hackad choklad

2 tsk kanel

(om man vill kan man tillsätta torkad frukt och russin också) Blanda ihop allt.

Smörj och bröa en form, ca 26-28 cm. Grädda nederst i ugnen 175 grader i ca 45 minuter.

Idag har vi haft en lugn och skön dag. Hela morgonen lallade vi omkring, tog lite kort på barnen till ev tavlor jag ska göra, städade, lekte – softade helt enkelt. Urskönt!

Mamma och Pappa åkte hem efter lunch och då fixade jag picnic som I & E fick bära i sina ryggsäckar och sedan drog vi på skogs/promenad-utflykt. Mycket trevligt! Kollade på lite nya hus i ett område i närheten. Man blir helt klart sugen när man ser vad nytt och fräscht allt är…

Ikväll har jag plockat lite och sedan tagit det superlugnt och bara suttit framför datorn, läst och sorterat foton. Och nu ska jag gå och sova.

Fram för fler sådana här dagar och kvällar! Ingen stress, ingen press

Ellen har blivit firad i flera dagar, som sig bör när man fyller ett år. I onsdags uppvaktade vi med glasstårta, ljus och paket. Det som var absolut roligast var snörena på det ena paketet, hon lekte länge med dem. Ljuset i tårtan förstod hon sig inte riktigt på men eftersom hon hade benägen hjälp av I och E blåstes det ut rätt fort ändå.

Igår hade vi sedan kalas för gudföräldrar, farfar & Kerstin, Farbror Daniel och kusin Nicole och mina föräldrar. Även då var det mest I & E och gästerna Ester och Melker som hade roligt åt lilla E:s presenter. Hon själv jagade mest ballongerna, men idag har hon faktiskt kunnat ta sig fram med sin nya (egna!) bobbycar och I & E står i kö för att få köra den(deras blixten MacQueen-bilar är ju inte hälften så häftiga när det kom en mintgrön med väska där bak). Kan nog vara nyttigt för dem att behöva be lillasyster om lov att få leka med något istället för tvärtom. De har blivit rätt duktiga på att muta henne med andra leksaker om hon har något de gärna vill ha.

På det hela taget tror jag att lilla E är rätt nöjd med sin födelsedag. Fina presenter och massor av ballonger, snören och papper att leka med. Hon var i vart fall mycket trött igår kväll.

Idag fyller jag ett år! Hurra för mig! Mamma säger att hon inte förstår hur jag redan kan vara ett år, för det betyder att hon redan varit hemma från jobbet ett år och att det inte var igår som jag föddes. Men vad tror hon, har jag lärt mig allt jag kan på några dagar bara? Skulle inte tro det! Det har ju krävts iakttagelseförmåga, tålamod och en stor portion envishet för att nå så långt som jag har kommit på ett år.

Jag har till exempel lärt mig klättra väldigt bra, speciellt trappor är kul så jag beger mig dig så fort jag ser att grinden är öppen eller det inte finns en grind – då är det extra spännande för då blir jag jagad av mamma och pappa hela tiden och måste krypa snabbt, snabbt för att hinna innan de lyfter bort mig. Det är så kul att jag skrattar och kryper samtidigt som jag tittar bakåt. Att bli jagad är roligt.

Jag har nu hunnit med att få nio och snart tio tänder, en kindtand är ute och en ser man spetsen på. Jag tycker det är lite jobbigt på nätterna när de växer så då gråter jag extra mycket för att jag inte vill vara själv och vet ni, det hjälper, mamma sitter med mig i famnen på nätterna. Det tycker jag är mysigt. Förstår bara inte varför hon envisas med att försöka lägga ner mig då och då och smyga ut ur rummet, det funkar ju ändå inte för det är ju mycket mysigare att sitta i hennes knä än att ligga själv i sängen. Hon säger att hon längtar tills pappa ska vara hemma med mig så att han får sitta där istället för att ligga i sängen och snarka. Knäppt! Vi som har det så mysigt.

För två veckor sedan tog jag fyra steg utan stöd men jag fattar inte varför mamma och pappa blev så till sig av det. Först flyttade jag vänsterfoten en gång, sedan högerfoten två gånger i rad, sedan ramlade jag när jag kom på att jag också måste ta med mig det andra benet. Jag ser inte vitsen med att gå utan stöd när det går så smidigt att krypa eller gå med alla mina vagnar i olika former, då går det ju fort. Fast jag blir himla arg när gåvagnen fastnar på en tröskel eller i en möbel. Då skriker och morrar jag högt ändå tills jag kommer loss.

Jag kan nu säga mamma, pappa och tack. Har märkt att man kommer rätt långt med de orden. Begreppet ”klappa fint” tror jag innebär att man ska slå rätt hårt i ansiktet på den person som säger det med desperat stämma. Gärna också använda naglarna, det verkar alla tycka om för då tjuter de och det gör ju jag med när något är roligt.

Nu ska jag gå och sova. Måste ju orka med hela födelsedagen! Kram på er!