Idag fyller jag ett år! Hurra för mig! Mamma säger att hon inte förstår hur jag redan kan vara ett år, för det betyder att hon redan varit hemma från jobbet ett år och att det inte var igår som jag föddes. Men vad tror hon, har jag lärt mig allt jag kan på några dagar bara? Skulle inte tro det! Det har ju krävts iakttagelseförmåga, tålamod och en stor portion envishet för att nå så långt som jag har kommit på ett år.
Jag har till exempel lärt mig klättra väldigt bra, speciellt trappor är kul så jag beger mig dig så fort jag ser att grinden är öppen eller det inte finns en grind – då är det extra spännande för då blir jag jagad av mamma och pappa hela tiden och måste krypa snabbt, snabbt för att hinna innan de lyfter bort mig. Det är så kul att jag skrattar och kryper samtidigt som jag tittar bakåt. Att bli jagad är roligt.
Jag har nu hunnit med att få nio och snart tio tänder, en kindtand är ute och en ser man spetsen på. Jag tycker det är lite jobbigt på nätterna när de växer så då gråter jag extra mycket för att jag inte vill vara själv och vet ni, det hjälper, mamma sitter med mig i famnen på nätterna. Det tycker jag är mysigt. Förstår bara inte varför hon envisas med att försöka lägga ner mig då och då och smyga ut ur rummet, det funkar ju ändå inte för det är ju mycket mysigare att sitta i hennes knä än att ligga själv i sängen. Hon säger att hon längtar tills pappa ska vara hemma med mig så att han får sitta där istället för att ligga i sängen och snarka. Knäppt! Vi som har det så mysigt.
För två veckor sedan tog jag fyra steg utan stöd men jag fattar inte varför mamma och pappa blev så till sig av det. Först flyttade jag vänsterfoten en gång, sedan högerfoten två gånger i rad, sedan ramlade jag när jag kom på att jag också måste ta med mig det andra benet. Jag ser inte vitsen med att gå utan stöd när det går så smidigt att krypa eller gå med alla mina vagnar i olika former, då går det ju fort. Fast jag blir himla arg när gåvagnen fastnar på en tröskel eller i en möbel. Då skriker och morrar jag högt ändå tills jag kommer loss.
Jag kan nu säga mamma, pappa och tack. Har märkt att man kommer rätt långt med de orden. Begreppet ”klappa fint” tror jag innebär att man ska slå rätt hårt i ansiktet på den person som säger det med desperat stämma. Gärna också använda naglarna, det verkar alla tycka om för då tjuter de och det gör ju jag med när något är roligt.
Nu ska jag gå och sova. Måste ju orka med hela födelsedagen! Kram på er!
