(Obs! Uppsatsvarning! MastodontlångtJ)
Det känns som om att jag haft liknande rubriker tidigare, men idag menar jag vad jag säger – i alla fall veckan ut.
Jag ska nu låsa in alternativt skruva isär barnens trehjulingar så de blir totalt oanvändbara. Sedan ska jag sätta rep runt midjan på både I & E, gärna med en sån där spärr som vissa koppel har som gör att man kan stoppa repet från att rulla ut om man vill hålla barnen kort. Sedan ska jag fästa repen vid lilla E:s vagn så att jag dessutom har händerna fria att grabba tag i det barn som vågar sig utom den tillåtna radien från vagnen.
Någon som undrar vad som hänt? Var ska jag börja?
I & E cyklade som vanligt till dagis idag (jag har haft ett uppehåll på en vecka eftersom de inte skötte sig men nu var det dags att ge dem chansen igen – HA!). Dit gick det galant, det var när två trötta, trotsande, utmanande treåringar skulle hem som kalabaliken uppstod.
Efter 100 meter bestämmer sig E för att det är slutcyklat och styr cykeln två meter ut i gräset bredvid cykelbanan (vid ett övergångsställe i en rondell) och lägger sig sedan ner bredvid cykeln. Allt under surmulen tystnad. I är glad och cyklar glatt på men stannar när han inser att resten av sällskapet fastnat på vägen. I detta läge är jag fortfarande lugn…
Jag bestämmer mig för att köra mys-stilen med E och inte bli irriterad utan försöker skoja och busa med henne, lirka lite och sedan gosa (hon brukar ofta tina upp från trotsen om hon får mysa en stund i famnen). Under mina, i min menig oerhört pedagogiska, lugna och ”bra-mamma” försök att få E att ta reson tittar jag med jämna mellanrum till I som kör runt, runt i cirklar på cykelbanan några meter ifrån oss. Allt väl – ända tills jag tittar dit och I är HELT BORTA. Han finns ingenstans! Lätt panik utbryter och jag störtar upp och spanar intensivt över de tre vägar jag har runt omkring mig, varav en mycket trafikerad. Inget barn, jag springer uppåt på gångvägen och lämnar E och lilla E bakom mig. Ingen I! Då får jag syn på en kvinna som kommer gåendes emot mig på vägen med som ideligen vänder sig om för att titta på något bakom henne. Aha, tänker jag, där är ett bortcyklat barn. Mycket riktigt, jag hinner se I innan han försvinner runt hörnet på ett buskage. Jag skriker på honom och han stannar. Phu! Men sedan vägrar han att vända och cykla tillbaka…
Så där står jag, 30 meter från E och lilla E som står vid en stor korsning och 40 meter från I som står 3 meter ifrån en trafikerad väg. Och båda barnen vägrar gå en meter i min riktning. Och om jag går till den ena ser jag inte den andre och tvärtom. Mardröm!!!
Så medan jag ropar, ber, bönar och skriker på barnen stiger både paniken, ilskan och gråten i halsen. Hur ska jag göra, vem ska jag lita på att den stannar på plats medan jag hämtar den andre?
Till slut löser det sig genom att E ger upp och jag får upp henne på cykeln och hon kommer cyklandes emot mig. Då gör jag en tjurrusning ner till vagnen med lilla E och sprintar sedan uppför backen, förbi E och mot I – som gudskelov står kvar på samma ställe. Ett tag… För när I ser mig komma tror han att vi tävlar (jag antar i alla fall att det är det han tänker) och drar iväg. Behöver jag tillägga att jag såg rött -fullständigt – när paniken och rädslan börjar lägga sig. Jag slår rekord i 100 m med barnvagn, kommer ikapp I och drar honom av cykeln samtidigt som jag gormar och skäller på honom – mitt framför fem personer som står och väntar på bussen. En reaktion jag är långt ifrån stolt över men som jag i det läget, just då, tyckte var helt berättigad med tanke på de 10 år han precis förkortat mitt liv med.
Vi kommer hem så småningom, sluter fred och säger förlåt till varandra men nu gnager det dåliga samvetet på mig. Jag känner mig usel för att jag blev så arg på I för att han drog iväg när han tröttnade på att vänta på en trilskande syster. Självklart gjorde han fel som inte lyssnade på mig och som stack, men han fick all skit bara för att E inte skötte sig. Knappast rättvist!
Usch! I morgon måste bli en bättre dag (för då är ju cyklarna i sina beståndsdelar J Ha ha ha)
