Annas familjeblogg

Natten till idag hörde inte till de bästa i fam Crozzoli. I vaknade vid ett-snåret och ville ha sällskap så vi smög in till hans säng och lade oss. Han hade svårt att komma till ro och vaknade till flera gånger så jag vågade inte smyga därifrån med risk för att han skulle vakna till rejält. Så jag halvslumrade mellan 1 och 3 när E bestämmer sig för att vakna hon också. Jag hör henne rumstrera om i sängen och sedan krypa ur den beväpnad med snuttefilt, mysdjur och kudde med riktning på vårt sovrum. Så då var det bara att byta säng. E var däremot klarvaken och skulle prata (!) och busa (!) på natten. Behöver jag säga att jag INTE var på humör för det. Åh, vrak! Vid 4.30 ålade jag mig tillbaka till min säng och fick sedan sova till 6.30. Underbara härliga nattsömn – jag är såå utvilad idag.

På väg till dagis i morse lyckades jag dessutom tappa mina nycklar (som jag för övrigt hittade i måndags efter att de varit borta i två månader). Jag genomsöker hela vagnen flera gåner, går tillbaka till dagis och frågar där, går vägen jag gick fram och tillbaka inte mindre än tre gånger men de är och förblir borta. Börjar bli ganska desperat vid det här laget för lilla E är trött och vill ha sin napp och snuttis (som jag alltid brukar ha med till dagis men dock inte i dag…) och jag har dessutom handlat glass till lilla E:s födelsedag som ligger och smälter.

Inser att jag inte kommer att komma in och ringer P nästan gråtfärdig. Han kommer då på att grannarna har våra nycklar. Toppen!

Så efter att ha gått till dagis tre gånger redan drar jag dit en gång till eftersom skolan, som dagiset ligger i, är samma skola som grannens son går i – och han har nyckel hem till sig (där våra nycklar finns). Kommer fram till skolan och inser att Marcus klass inte är där… Går till expeditionen som meddelar att Marcus har idrott på Vallentuna IP 3 km bort. Får numret till hans lärare, ringer och hon säger att Marcus ryggsäck är kvar i klassrummet. Jippie! Går tillbaka till expeditionen, får någon snäll själ att följa med mig att öppna, går in och hämtar nyckeln och går hem till grannarna, går in och hämtar vår nyckel. Kommer hem till oss och sjunker ner i soffan i en kvart, helt slut. Sedan vaknar lilla E, går ut och lyfter upp henne, tittar ner – och får syn på mina nycklar…………….

Behöver jag tillägga att jag knappt var glad att få se dem?

…är det minst som I de senaste dagarna har frågat sin pappa “När börjar hockeyn pappa?” Och pappa svara varje gång att om två veckor, då kör det igång. Då nickar I glatt och säger att då ska han och pappa åka till hovet, och jag och E ska åka till Jenny och måla naglarna… (vi gjorde det en gång i vintras när de var på hockey:-))

Vilken dag! Helt underbart! Sommaren gjorde återintåg med buller och bång. Inte för att det inte har varit fint under hela september men idag var det 32(!) grader på baksidan. Fantastiskt! Vi har varit ute mest hela dagen och lekt.

I förmiddags lämnade vi dock bort lilla E till grannarna några timmar för att både P och jag skulle få följa med I & E på deras första gymnastiktimma någonsin. Och tur var att vi var två! Ingen av dem var särskilt förtjust i detta att springa i grupp. E var något mer kavat än I. Han ville INTE vara med de första 10 minuterna. Efter det gick det bra om han krampaktigt fick hålla handen runt hela hinderbanan, de sista två minuterna sprang han själv… Det hade aldrig gått om jag eller P varit ensamma. Undrar hur detta ska gå resterande lördagar?

Nu på eftermiddagen överraskade vi grannarna med att komma över med kaka med grädde och kaffe där de satt i godan ro och solade på altanen. Jag och barnen blev sedan kvar där till 4-tiden medan P åkte iväg på “lek-kväll”, dvs vuxna män som sitter och spelar x-box i grupp…

Sedan lekte alla tre barnen glatt i trädgården medan jag pendlade mellan att fixa inne och leka ute.

Vi hade dessutom påhälsning av vår inneboende, Igelkotten som har hittat ett näste under vår altan. I och E tittade respektfullt, gav den vatten och talade sedan om för mig att vi måste låta den vara ifred, den vill sova. Så de lekte sedan runt omkring den där den låg i solen på gräsmattan. Gulligt!

Vid lunchbordet idag säger E plötsligt att hon måste kissa och springer iväg. Jag hojtar efter henne att hon ska tvätta händerna först eftersom hon är jättekladdig. Ångrar mig i samma sekund för jag inser att det kan bli lite svårt för en liten tjej att hålla sig medan vattnet skvalar. Mycket riktigt, hon kissar givetvis på sig när hon står där och tvättar händerna (idiotisk mamma:-)). Men det är sådant som händer, in i duschen med henne så var den saker ur världen. Dock inte för I…

Han vill nämligen också duscha (en favoritsysselsättning för tillfället att få stå alldeles själv i duschen och duscha läääänge). Jag säger nej, inte nu. Han blir sur men finner sig i sitt öde.

Några timmar senare sitter vi och äter mellis på altanen när I säger “jag måste duscha, jag har kissat på mig”. Jag tittar dit men ser att han inte alls har kissat på sig. Inser då att det sitter en djup tagg att syster fick duscha men inte han, så jag lovar att han ska få göra det efter middagen.

Fem minuter senare är han inne i huset när jag hör honom ropa “jag har kissat på mig”. Ha ha ha, tänker jag, bra försök men går i alla fall in. Och möts av I som faktiskt har kissat på sig – i hallen. Den första kommentaren han fäller är “jag måste duscha” och ler lite för sig själv.

Nähä! No kidding! Jag kunde ju inte låta bli att skratta jag också. Snacka om att inte vara dum direkt!

Mina kvällar i början av veckan var något fulltecknade. I måndags var jag som bekant och träffade en gammal kompis men både tisdag och onsdag var jag också iväg, först på årsmöte i vår samfällighet och sedan på föräldramöte på dagis. Alltså inga direkta nöjen. Normalt kanske jag är borta två kvällar i månaden, medan P pga jobb är borta något oftare. I tisdags kväll kläcker ändå mina barn ur sig följande:

“Mamma är alltid borta!”

Keh? Hallå! Hur rättvis är den kommentaren? Jag har varit hemma från jobbet totalt 28 månader med tvillingarna och de tycket att jag jämt är borta. Känner mig orättvist behandlad av mina treåringar…

Så tittade han äntligen ut, lille herr Jonsson. I tisdags morse fick Anna-Karin och Björn sin efterlängtade pojke. Allt gick bra och i morgon åker de hem från BB.

GRATTIS till föräldrarna och VÄLKOMMEN till Erik!

Efter att under 2009 ha bytt gardiner i vardagsrummet tre (!) gånger och aldrig varit riktigt nöjd och dessutom ha tagit ner samtliga tavlor/väggdekorationer och inte ersatt dem (vilket gett väldigt kala väggar som följd) har jag nu äntligen hittat ett par gardiner och kuddar och lite annat smått och gott som jag är nöjd med. Så roligt!

Så kvällen ikväll har ägnats åt gardinbyte (det man tar ner på ett ställe återanvänds på ett annat:-)) och “pysslande”. Jag är långt ifrån klar men en god bit på väg. Äntligen!

Ps. Nej, inga bilder kommer, vill man se får man komma hit – alla är välkomna, vi vill ha besök . Ds

När jag senare i höst och under våren kommer att klaga på att det är tråkigt att jobba och att jag saknar att vara hemma med barnen, hämta tidigt från dagis etc kan väl någon bara påminna mig om vad jag tycker om lekparker?

Urk! Pest! Stön! Jag är så trött på lekparker att jag tror jag smäller av. Jag vill inte se dem längre, än mindre vara i dem timma ut och timma in.

Så snälla, säg bara ordet lekparker så kommer jag glad i hågen sätta mig vid min dator och jobba med ett leende på läpparna… tror jag…