Annas familjeblogg

Idag på em skulle vi gå ut och åka pulka. Vi hinner inte ens från tomten innan stora E gallskriker och inte alls vill följa med (hon är ingen ute-tjej nu när det är kallt). det slutar med att vi säger att vi går utan henne. Då kommer hon gråtandes lommande efter, sedan är hon sur hela vägen till backen, åker en gång och ställer sig sedan längst ner helt blickstilla och tyst i 10 minuter.

Under tiden har I, som varit jätteglad hela tiden fram till backen, ballat ur när han ska dra upp snowracen. Hann gallskiriker, ropar aj, aj, aj men säger att han inte har ont och INTE VILL HA HJÄLP! Så till slut får vi låta honom ligga där i snön och skrika. Under tiden har stora E i alla fall tinat upp och är glad och vill åka med oss. Då börjar lilla E, som hittills varit nöjd, att gråta.

Pust! Vi ger upp och går hem. Det är vad man får för att man försöker ta med barnen ut och ha roligt.

Men det finns inga sura miner som inte lite kex och choklad med vispgrädde kan fixa . Nu är vi alla nöjda och glada igen!

Tacka vet jag inomhuslek!

Nu har P och jag äntligen tagit lite beslut angåenda vårt nya liv som börjar i januari. Nämligen hämtningar och lämningar på dagis.

Trots att I & E har gått på dagis i 1½ år har vi varit förskonade från hetsen att jobba och passa dagistider eftersom en av oss hela tiden varit föräldraledig med lilla E. Men nu är det alltså dags för verkligheten att hinna ikapp oss, och vi börjar dessutom med hämtning/lämning på två ställen eftersom vi inte fått plats på samma dagis.

Men gud vad svårt det är att kombinera heltid med korta dagistider, framförallt när en av oss inte heller har flex och har 1 timmes resväg. Jag får stresspåslag bara av att tänka på det (och då väljer jag helt enkelt bort att tänka på vab). Men som vi sade igår, om alla andra klara av det är det väl klart att vi också kommer att göra det, frågan är bara på vilket sätt.

Ångest!

Igår kväll var vi som sagt på bio, men eftersom Acki och Mia tog barnen redan vid 17-tiden fick vi dessutom lite kvalitetstid innan då vi hann strosa i affärer och äta lite i lugn och ro. Mycket mysigt!

Sedan var det alltså dags för bio. Vi såg 2012 och som en kompis sagt innan så är det katastroffilmernas katastroffilm big time. Hela världen går under och som vanligt är det en person som upptäcker allt, en hjälte etc. Men jag gillar sådana filmer, jag blir underhåller och det är därför jag går på bio.

Men skillnaden igår var att jag långa stunder inte blev underhållen och det har enbart med mina barn och mina känslor för dem att göra. Jag mådde fysiskt illa när jag såg barn gå under och människor fara illa. Och det beror bara på att jag hela tiden tänker mig in i situationen och hur jag skulle känna och tänka om det hände mig och min familj. Usch!

Jag var färdig att gå ut därifrån några gånger. Och då pratar vi ändå en äkta amerikansk action, som alla har ett förutbestämt och ganska lättuträknat slut. jag undrar hur jag ska reagera när jag ser en film med lite mer djup…