Idag på em skulle vi gå ut och åka pulka. Vi hinner inte ens från tomten innan stora E gallskriker och inte alls vill följa med (hon är ingen ute-tjej nu när det är kallt). det slutar med att vi säger att vi går utan henne. Då kommer hon gråtandes lommande efter, sedan är hon sur hela vägen till backen, åker en gång och ställer sig sedan längst ner helt blickstilla och tyst i 10 minuter.
Under tiden har I, som varit jätteglad hela tiden fram till backen, ballat ur när han ska dra upp snowracen. Hann gallskiriker, ropar aj, aj, aj men säger att han inte har ont och INTE VILL HA HJÄLP! Så till slut får vi låta honom ligga där i snön och skrika. Under tiden har stora E i alla fall tinat upp och är glad och vill åka med oss. Då börjar lilla E, som hittills varit nöjd, att gråta.
Pust! Vi ger upp och går hem. Det är vad man får för att man försöker ta med barnen ut och ha roligt.
Men det finns inga sura miner som inte lite kex och choklad med vispgrädde kan fixa 
. Nu är vi alla nöjda och glada igen!
Tacka vet jag inomhuslek!
