Jag har tvekat lite för att skriva det här inlägget eftersom jag riskerar att få äta upp det i evigheter. Men eftersom jag lämnar ut mina barns alla göromål kan jag ju inte balla ur när det gäller mig själv.
Jag krockade nämligen mina föräldrars bil igår i Mstad… Så nu var det sagt. Riktigt pinsamt, men jag gjorde i alla fall inte allt fel…
Kommer i en backe på väg ner mot en korsning (Hanna, om du undrar vad som hänt i korsningen nedanför er så kommer förklaringen här…). Jag har i god tid insett att det kan vara halt så jag har i princip ingen fart. Men vad sjutton spelar det för roll när bromsarna får nada fäste och inget händer när jag försöker få stopp på bilen. Ser bara bilen framför mig (som står still och väntar på att svänga ut) komma närmare och närmare. Styr i alla fall undan bilen ut i mötande fil men lyckas få till en liten sladd när jag nästan precis paserat bilen vilken resulterar i att min högra bakkant på bilen går i hennes vänstra. Krasch – Bom- Smäll!
Shit! Det var bara att slokörad lomma ut och be om ursäkt. Som tur är var tanten jag körde på supersnäll. Så skönt att slippa bli utskälld för något som redan hänt (och jag redan vet att jag klantat till). Hennes bil blev lite tilltufsad och lampan gick sönder. Mammas och pappas bil fick lite skråmor och blev lite blå (av lacken – inte båmärken 🙂
När jag med hängande huvud berättar för mina föräldrar vad som hänt säger de bara “Vilken tur att det var vår bil och inte er!” Gulle dem!!!
Att P sa samma sak är kanske mindre förvånande 
tänkte vi att vi inte skulle göra samma misstag.