Annas familjeblogg

Med risk för att bli oerhört tjatig kan jag inte låta bli att återvända till ämnet – Den Underbara Vintern. Jag är helt kär i all snö och kalla dagar. Jag tycker det är fantastiskt vilka månader vi har bakom oss. För min del får snön gärna ligga en månad till, sedan smälta på 2-3 veckor och sedan exploderar våren i början, mitten av april (med mig fullproppad av allergitabletter 🙂 ).

Idag var vi ute en stund på förmiddagen (och mötte Markus och Emma) men det var lite väl kallt för våra krassliga barn utan ork så det blev kort men skönt. Jag gick däremot ut senare för att skotta bort alla 75 cm snö från garagetaket – ett nätt litet träningspass på 1½ timma (jag kunde inte låta bli att hoppa ner i snöhögarna efteråt – hi hi)

Och bara för att dokumentera kunde jag inte låta bli att ta lite foton och mäta snödjupet. Mitt på gräsmattan var det 62 cm snö och i drivorna lite närmare huset (inte den djupaste) var det 96 cm. Otroligt! Nästan en meter snö i trädgården! Jag älskar det här!

Vi hade en riktigt bra kväll igår med Lollo och Per (förutom Es mardrömmar förstås). Vi åt massor av fondue, först med kött, sedan med tobleronde och färska frukter. Jättegott! Men jag tror att vi alla kände att vi mer eller mindra rullade från bordet . Det är så skönt att hinna umgås och prata lite mer än vi annars gör med fyra små barn som vill ha uppmärksamhet. Vi kommer definitivt att göra om det och har redan ett inplanerat besök på deras land i slutet av maj.

De åkte vid 10-tiden i morse och då skyndade vi ut en sväng i snön och sedan har vi mest hängt inomhus och busat runt. Faktiskt rätt skönt med en söndag utan några planer också – kors i taket (fast P fick avstyra mig från att ta med hela familjen till Ikea när jag helt plötsligt såg flera timmar av oplanerad tid framför mig…)

I går, innan Lollo och Per skulle komma ville stora E göra sig fin och jag sa att vi kunde locka hennes hår. Det gick inte så bra med locktock i hennes tunna hår så istället gjorde vi flätor på sidorna som vi tog ur när L & P kom. Och hon tyckte att hon blev så fin, stod framför spegeln i flera omgångar och log mot sig själv och klappade på sitt hår. Underbart gulligt att titta på!

Det skapade däremot problem vid läggningen när hon trodde att lockarna skulle försvinna om hon låg på dem. Jag förklarade att de skulle vara lika fina i morgon även om hon sov, och trodde att det var bra med det. Men icke!

I går kväll vaknade hon säkert sex gånger och var helt förstörd men knappt vaken. De första gångerna förstod vi inte vad det var som gjorde henne så ledsen men efter tredje gången som hon vaknade med gallskrik klarade hon av att förklara att hon trodde att när hon sov så kom det fula märken i hennes hår. Älskade vän!

Trots upprepade förklaringar och försäkringar om att vi kunde göra om flätorna i morgon om lockarna mot förmodan skulle försvinna så lugnade hon sig inte. Så klockan 23.30 igår kväll plockade vi upp henne en stund och flätade om hennes hår. Efter det somnade hon och sov sedan lugnt hela natten.

Att så lite kan göra så mycket!