Nu är det ett tag sedan jag var inne på bloggen (alltså jag Ellen – som min mor av ngn anledning valt att förkorta till E2 – ganska så töntigt faktiskt. Om hon nu ska blogga om mig och storasyster borde hon varit lite mer fantasifull när hon döpte mig och valt ett namn som börjar på någon annan bokstav än just E…) I alla fall – att jag fyller 1½ år tycker jag borde uppmärksammas mera. Jag tror mamma och pappa har försökt mörka hela dagen, för hade jag vetat att jag fyllde halvår idag hade jag krävt tårta (eller snarare – hade mina syskon krävt tårta – och det verkar de inte ha lust med att baka).

Jag kan rätt mycket nu. Om jag får säga det själv så kan jag nog det mesta (av någon anledning skrattar folk när jag låter antyda att jag vet mer än de – fattar inte varför). Men hör själva: jag kan sätta på vattnet i vattenkranen i badrummet (så att det blir sådär plaskigt och roligt på golvet som jag och mina syskon sedan kan trampa runt i och sprida i resten av huset); jag kan plocka ut alla vantar, mössor, skor och kläder ur hyllor, garderober och lådor (faktiskt väldigt kul! speciellt att sedan springa iväg med kläderna och sprida dem överallt när jag blir jagad av mamma för att hon av ngn anledning vill att de ska vara kvar i lådorna); jag kan klättra upp på köksbordet och sedan över det och vidare ner i min barnstol om jag ställer mig upp på bordet och sedan kliver i den (här brukar ngn hugga tag i mig men bäst är när jag hinner så ingen ser, extra häftigt är det när jag missar ena benet och halvhänger mellan bordet och stolen).

Sedan kan jag egentligen allt annat som I och E också kan. Bara för att jag är lite yngre än dem finns det ju inget som hindrar att prova – eller hur. Och får jag inte som jag vill eller det inte funkar som jag tänkt mig skriker jag bara rätt ut och slänger mig dramatiskt på mage på golvet så får jag avreagera mig lite. Jag älskar att käka pennor och kritor, fast bara efter det att jag hunnit måla ner hela köksbordet, stolsdynorna och såklart mitt ansikte (så att jag ser alldeles blodig ut – fattar inte varför mamma blev arg och tog pennan efter det? Då blev jag arg tillbaka!)

Men mamma och pappa säger att jag är en rätt glad skit också. När jag är på rätt humör vilket jag är rätt ofta kan jag bara brista ut i ett tillgjort asgarv för det är så kul att se alla bli glada runt omkring mig. Jag är rätt säker på att alla tycker om mig eftersom jag är glad mest hela tiden, för vem kan inte älska en kaxig liten tjej (det har jag redan lärt mig dra nytta av förresten – man måste ju vara smartsmiley).

Hurra för mig! Kram på er!