Vid lunchbordet idag säger E plötsligt att hon måste kissa och springer iväg. Jag hojtar efter henne att hon ska tvätta händerna först eftersom hon är jättekladdig. Ångrar mig i samma sekund för jag inser att det kan bli lite svårt för en liten tjej att hålla sig medan vattnet skvalar. Mycket riktigt, hon kissar givetvis på sig när hon står där och tvättar händerna (idiotisk mamma:-)). Men det är sådant som händer, in i duschen med henne så var den saker ur världen. Dock inte för I…
Han vill nämligen också duscha (en favoritsysselsättning för tillfället att få stå alldeles själv i duschen och duscha läääänge). Jag säger nej, inte nu. Han blir sur men finner sig i sitt öde.
Några timmar senare sitter vi och äter mellis på altanen när I säger “jag måste duscha, jag har kissat på mig”. Jag tittar dit men ser att han inte alls har kissat på sig. Inser då att det sitter en djup tagg att syster fick duscha men inte han, så jag lovar att han ska få göra det efter middagen.
Fem minuter senare är han inne i huset när jag hör honom ropa “jag har kissat på mig”. Ha ha ha, tänker jag, bra försök men går i alla fall in. Och möts av I som faktiskt har kissat på sig – i hallen. Den första kommentaren han fäller är “jag måste duscha” och ler lite för sig själv.
Nähä! No kidding! Jag kunde ju inte låta bli att skratta jag också. Snacka om att inte vara dum direkt!
