Mina kvällar i början av veckan var något fulltecknade. I måndags var jag som bekant och träffade en gammal kompis men både tisdag och onsdag var jag också iväg, först på årsmöte i vår samfällighet och sedan på föräldramöte på dagis. Alltså inga direkta nöjen. Normalt kanske jag är borta två kvällar i månaden, medan P pga jobb är borta något oftare. I tisdags kväll kläcker ändå mina barn ur sig följande:
“Mamma är alltid borta!”
Keh? Hallå! Hur rättvis är den kommentaren? Jag har varit hemma från jobbet totalt 28 månader med tvillingarna och de tycket att jag jämt är borta. Känner mig orättvist behandlad av mina treåringar…
