Annas familjeblogg

Ligger på en gästsäng i lekrummet på bottenvåningen och skriver. Det har kört ihop sig totalt med vår jobbplanering och både P och jag måste jobba ons/tors vilket gjorde att Farfar och Kerstin än en gång har ställt upp och räddat oss (vilka hjältar!).

Och eftersom P är på konferens med övernattning och jag hade sen konferens idag och måste åka tidigt i morgon bitti på Kick-Off så sover de över och tar barnen i morgon igen. Och det minsta jag kunde göra var att erbjuda dem våra sängar så att de i alla fall sover bekvämt. Men jag måste säga att det är rätt mysigt och bekvämt här nere, det blir ju inte direkt av att man sover i gästrummet i sitt eget hus annars .

Hoppas att jag gjort lite reklam för gästrummet nu så att vi får helgbesök från när och fjärran!!

Vi håller på att skola in lilla E. Det går hur bra som helst, det känns som om jag skulle kunna lämna henne nu, efter två dagar. Hon travar omkring och är hur kavat som helst. Har redan hunnit bli osams med en av fröknarna för att hon inte fick som hon ville så trygg verkar hon ju också redan vara.

Vi föräldrar är bannlysta från lunch och fram till efter sovningen så två dagar i rad har jag suttit i personalrummet i 2½ h och pratat med en annan mamma och haft det skönt. E har ätit som en häst och sovit som en gris. Hur underbart som helst.

Det lär ju komma bakslag så klart, kanske vid lämningarna sedan, men ändå – man kan ju nästan önska att man som mamma skulle betyda lite mer än att det går att reduceras från världsallt till en bifigur på bara två dagar…

Stora E har hamnat i treårstrotsen. Innan man har barn i treårstrots vet man inte vad det innebär. Tro mig! Jag trodde jag förstod – ända tills vi kom dit.

Det går inte att beskriva hur arg det barnet kan göra oss just nu, och hur utstuderad hon kan vara. Och samtidigt hur fantastiskt mysig, gullig och kramig hon är sekunderna efteråt. Hon tänker inte ett skvatt på konsekvenser av sitt handlande – allt handlar om att trotsa oavsett följderna. Nu vet jag att barn inte har ett fullt utvecklat konsekvenstänk innan de är ca 18 år, men man kan ju tycka att något ska gå in i alla fall.

Igår var vi på vårdcentralen och alla tre barnen var superduktiga när vi satt och väntade och inne på besöket (jag tog blodprov – alla tre stirrade uppmärksamt när mamma blev stucken och tyckte inte det minsta synd om mig…). När vi sedan ska gå vägrar E helt sonika följa med, hon sätter sig mitt på golvet, helt tyst och ler lite. Jag lirkar, ber, försöker tävla med henne, resonera – allt till det stora nöjet för de andra 8 som satt och väntade. Till försöker jag lyfta upp henne (med lilla E i famnen så att inte hon ska försvinna) – spagettiarm, spagettiben. E vägrar – utan att säga ett ord, ler bara som Mona-Lisa med huvudet lätt på sned.

Jag blir lite arg, mycket arg, till slut väldigt arg. Då bestämmer sig E för att det är ok att gå, springer ut genom dörren och RÄTT UT PÅ VÄGEN! Jag blir galen! Jag behöver inte redogöra för resten, jag tror ni fattar – jag blir livrädd, sedan vansinnig. Allt medan I står med tvåhandsfattning runt lilla Es arm för att hon inte också ska hamna på vägen.

Två timmar senare är jag fortfarande arg när jag tänker på det men jag och E pratar flera gånger om detta under kvällen och efter tips från min mor, som säger att detta med bilar och att bli påkörd är för abstarkt för ett barn, så leker vi en lek med dockor och leksaksbilar där dockan springer ut och blir påkörd / dockan ser sig för och stannar när det kommer en bil etc.

Jag hoppas att något gått in, men idag på väg till dagis (i vagn) tittar hon inte om det kommer någon bil utan ler lite och tittar rakt fram och suckar… Arghhh! Galen!

Vad gör man? Hur hanterar man det? Och det är ju hela tiden – om allt! Om alla vansinnesutbrott kunde räknas om i energiåtgång har vi nu sprungit ett maraton de senaste dagarna.

Dansa ut julen gjorde vi kanske inte riktigt idag men julpyntet har i flera dagar legat i en hög på bordet i vardagsrummet så idag tog vi oss i kragen och packade ihop.

Och givetvis måste då också pepparkakshuset ätas upp, vilket gjordes med stor entusiasm av alla barnen i huset (inklusive mig 🙂 ). Men mest ville vi åt chokladbitarna som var garneringen…

Så var julen slut för i år – och som vanligt när jag tittar tillbaka tycker jag att den svischade förbi med världens fart. Jag hinner inte med. När jag var barn har jag för mig att julen var låååång, men det kanske mest beror på förväntan på julklappshögen? Men mysigt var julen i år med! Längtar redan till nästa…

Lilla Es gudmor påminde mig (inte särskilt diskret) om att hennes guddotter minsann hade en alldeles speciell dag idag. Och att detta minsann måste uppmärksammas. Och eftersom hon har alldeles rätt (och vi är dåliga föräldrar som inte firar sådana dagar) skärpte vi genast till oss.

Så idag firade vi Ellens dopdag med att tända hennes dopljus. Det har hänt en hel del på ett år. Min lilla stumpa har växt och blivit en kavat tjej!

Det blev hockey igår em för 4 av 5 medlemmar av familjen.

Stora E hade det helt underbart hos Jenny och fick vara med om att grädda pannkakor med en kock som slängde upp dem i luften – mycket spännande, måla naglarna – “mamma, det är glitter!”, och äta godis – “jag fick hela påsen!” .

Vi andra hade det också bra, DIF vann så det var ju trevligt men jag kan säga att det dröjer innan jag tar med lilla E igen. Nu lyckades vi få henne att sova hela andra perioden (hon sov som en stock igenom 3 djurgårdsmål med 6000 jublande fans…), men övrig tid var hon spattig och ville inte sitta still en sekund. Flera andra barn i hennes ålder satt så snällt och tittade men inte hon inte.

Jag förstår inte hur mitt och P:s stora sportintresse kunde hoppa över två av våra barn och bara rikta in sig på ett av dem? Eller ska jag kanske ge lilla E lite mer tid…?

Idag ska eventuellt hela familjen gå på hockey (DIF). Men eftersom stora E verkligen inte gillar att kolla på det (och jag gör det och gärna vill se någon match men inte vill gå själv utan P) fick hon välja mellan att gå med oss eller att få vara hos min kompis Jenny under tiden. För henne var det självklart att Jenny var toppvinsten! Hon blev överlycklig och har knappat kunnat sitta still hela förmiddagen för att det ska bli så roligt.

Så för att mildra väntan lite sa jag att vi kan ringa Jenny så kan du berätta allt du vill göra – vilket är att måla naglarna, för Jenny har en stor box med massor av nagellack och det är sååå spännande.

Sagt och gjort, vi ringde kl 11:22 och efter många signaler svarar en mycket dämpad och sömndrucken röst “jaa”. E kvittrar på att “jag ska måla naglarna hos dig” vilket möts av total tystnad och sedan ett “va?”. Hon var totalt sömnväck. Ha ha ha! Snacka om skilda världar. Vi har varit vakna sedan 06:22 och hon har inte ens vaknat ännu. Ack ja, det var tider det!

Jag bryter snabbt samtalet och talar om för E att vi får ringa lite senare istället. Då tittar E på mig och säger “det var inget roligt när hon pratade så där, man ska prata ordentligt i telefonen”

Ps. Även I fick valet att istället vara hos Jenny. Behöver jag skriva vad han valde? Hans kommentar var direkt att “då kan E vara hos Jenny och så åker jag till Hovet!”

Idag på em skulle vi gå ut och åka pulka. Vi hinner inte ens från tomten innan stora E gallskriker och inte alls vill följa med (hon är ingen ute-tjej nu när det är kallt). det slutar med att vi säger att vi går utan henne. Då kommer hon gråtandes lommande efter, sedan är hon sur hela vägen till backen, åker en gång och ställer sig sedan längst ner helt blickstilla och tyst i 10 minuter.

Under tiden har I, som varit jätteglad hela tiden fram till backen, ballat ur när han ska dra upp snowracen. Hann gallskiriker, ropar aj, aj, aj men säger att han inte har ont och INTE VILL HA HJÄLP! Så till slut får vi låta honom ligga där i snön och skrika. Under tiden har stora E i alla fall tinat upp och är glad och vill åka med oss. Då börjar lilla E, som hittills varit nöjd, att gråta.

Pust! Vi ger upp och går hem. Det är vad man får för att man försöker ta med barnen ut och ha roligt.

Men det finns inga sura miner som inte lite kex och choklad med vispgrädde kan fixa . Nu är vi alla nöjda och glada igen!

Tacka vet jag inomhuslek!