Annas familjeblogg

Vilken bra dag vi haft idag! Om man jämför med igår kan de ju bara bli bättre i och för sig men idag var verkligen en bra dag. Skönt!

I och E hade skogsutflykt med dagis (varje torsdag från och med nu) och de skulle ha ryggsäck med frukt och vattenflaska med sig. Det var så stort så ni anar inte. Den här veckan har framförallt I verkligen inte velat gå till dagis, han har gråtit och varit ledsen hela morgonen och sedan vid lämning har han helt brytit ihop. Men idag var det en helt annan pojke 🙂 Båda var så uppspelta och spända på att få ha ryggsäck med picnic att de glömde att bråka vid frukosten och åt upp allt utan gnäll. När sedan E fick ha kjol OCH strumpbyxor på sig var lyckan total (hon har blivit en sådan TJEJ:-). Behöver jag nämna att de knappt hade tid att vinka hejdå när jag lämnade på dagis?

När jag sedan hämtade bubblade de nästan över av att de träffat Trollefar, plockat blåbär, hoppat på stenar – oj oj, vad mycket man kan göra i en skogsdunge. Så det var en lycklig mamma och tre barn som sedan gick och köpte glass tillsammans med kompisen Sofia och hennes mamma och lillasyster. Sedan hängde vi hemma hos dem till halvsju ikväll när vi drog oss hemåt för att så småningom ha en världsbra läggning där allt bara funkade och barnen SOMNADE… Kors i taket! Pappa är inte hemma och jag lyckade få barnen att somna – jag tar tillbaka strejkvarslet (för stunden i alla fall).

I morgon ska vi på utflykt igen tillsamman med Sofia med picnickorg med både lunch och mellis. Det gäller att njuta av höstvädret! Hoppas vi skiner ikapp med solen i morgon också!

Varför? Varför är det så att allt krånglar när man har som minst tid?

Senast i raden av krångel är min bil – som är stendöd! Finito! Tom! Säg vad du vill men det finns inte ett gnutta energi i det bilbatteriet. Nu finns det ju ingen lämplig tid för ett bilbatteri att dö på men varför händer aldrig sådana saker en helg när man faktiskt har tid att fixa det och dessutom antagligen har P:s bil hemma så att man ändå kan ta sig runt?

Nejdå, istället händer det när jag redan är sen till tiden på BVC, har ryckt upp lilla E från hennes förmiddagstupplur och dessutom behöver åka och handla grejer till barnens dagisutflykt i morgon. Grrrr!

Lagen om alltings jäklighet passar utmärkt att tillämpa på min bil (som inte är vatten värd i mina ögon just nu).

Jag och barnen sitter i bilen, I och E i baksätet och lilla E och jag där fram. I säger att han är hungrig. E säger då att hon inte hör vad I säger. I upprepar säkert fem gånger men varje gång svara E med ett “jag hör inte”.

Vid det här laget har även jag börjat upprepa vad I har sagt för att om möjligt få tyst i baksätet. Men E bara fortsätter säga att hon inte hör, till slut blir jag nästan irriterad på henne men precis när jag ska säga till på skarpen börjar E fnittra högt och säger med glad stämma: ” Jag bara skoja med I, mamma, jag hörde hela tiden (fnitter, fnitter) tokigt va´?”

Öh, ja…tokigt! Ha ha! Hon kanske behöver skolas lite i sin något torra humor men humor, det har hon ju 🙂

… vad jag känner mig kass just nu. Som bekant har ju våra läggningar inte varit de bästa på sistone, barnen har konstrat och bråkat mest hela tiden. De är också rätt mammiga och vill gärna att det är jag som ska läsa saga, natta osv. Men vi har stått på oss och kört varannan kväll, dels för vår egen skull men också för att barnen inte ska bli beroende av någon av oss. Men nu undrar jag om inte jag ska gå i strejk?

Jag hade läggningen igår: tandborstning, saga, gos och sedan godnatt – trodde jag – men icke. 1½ timme senare fick P gå in och säga till för dä orkade jag inte mer. Idag hade P läggningen: badnign och tandborstning gemensamt sedan lästa han saga och sade godnatt – och sedan var det godnatt (förutom ett toabesök).

Vad gör jag för fel? Varför funkar P:s läggning men inte min? Kör de mer med mig? Är jag för mjäkig/hård/eftergiven/arg? Jag har ingen aning, men fortsätter det lämnar jag med varm hand över varje läggning…

Igår kväll när vi än en gång satt i bilen för att ta oss hem efter en helg på annan ort än hemma (vi har varit hemma en helg ihop sedan första helgen i juli) så tog jag och min man det mogna beslutet att nu är det slutåkt för ett tag framöver.

Allt vi gjort har varit kul – abslout inget annat – men någon gång måste vi nog landa hemma lite längre period än fem dagar i sträck… Så nu ska vi vara i Sthlm ett tag. Både vi och barnen börjar bli rätt slitna av allt farande (och allt packande, som ni vet är vi rätt bra på att överpacka:-)).

Egentligen skulle vi gärna åka ner på en fest i M-stad nu i helgen och nästa helg hade vi tänkt åka ner för att fira Ellen men nu blir det kalas i Sthlm istället. Man kan inte vara överallt tyvärr.

Åh, vad jag känner mig vuxen efter det här beslutet

Det här blir en mycket kort resumé av en semester som kännts lång (i positiv bemärkelse) och som innehållit massor av skoj.

I onsdags begav sig fam Crozzoli till Gbg för att sova en natt hos min bror innan hela familjen + min bror m fam + mina föräldrar tog båten över till Fredrikshamn på torsdagsmorgonen och sedan vidare i bil till en stuga vi hyrt ca 45 min bort. Vid förflyttning är detta gäng lätt kaosartat men när vi väl kom på plats i stugan lägrade sig, om än inte lugn, så i alla fall en avslappnad ställning till livet.

Stugan hade inomhuspool med rutchkana, fem sovrum + 2 sovloft och stort allrum med kök och låg bara 900m från havet. Helt fantastiskt! Minst två gånger om dagen badade vi i poolen, en förmiddag tillbringades i och vid havet (det var faktiskt riktigt skönt i vattnet om än lite väl vågigt) och resten av tiden spelade vi spel, lekte, åt mat, fikade och hade det bara härligt.

Mamma är himla nöjd med sin 60-årspresent och vi som gav den är lika nöjda vi. Det har varit några härliga dagar som vi gärna gör om. (Nästa tripp blir i mars till fjällen – tror dock inte att den kommer vara lika avslappnad – eller vad tror ni med tre 3-åringar som ska lära sig åka skidor…phu…)

Vi kom hem kl 12 i går natt så nu ska jag snart sova, känns som man har några timmar att ta igen:-)

PS. Ni som väntar på bilder kan tyvärr få vänta ett tag, vi hade nämligen bara mammas kamera och vi hann inte kopiera bilderna, men den som väntar på något gott… DS.