Är det okej att tycka lite synd om sig själv? Att ömka lite här i bloggen? Jag hoppas det för jag är nämligen sjuk och tycker faktiskt i skrivandes stund rätt synd om mig själv, även om jag, när jag tänker efter, tycker att det är rätt bra att ha fått en diagnos.
Jag har en helt oduglig Sköldkörtel, den bara finns där utan att göra ett skrutt för att jag ska vara happy och nöjd med livet. Enligt läkaren som tog proverna hade han aldrig sett någon med så dåliga värden, de var tydligen skyhöga när de ska vara superlåga och tvärtom, eller hur det var. Och även om det är skittrist att bli diagnostiserad med en sjukdom jag nu ska få dras med hela livet (räcker det inte med den arsenal av astma och allergimediciner jag borde proppa mig full med?) så var det ändå faktiskt rätt skönt att få en bekräftelse på att det inte bara är jag som är sjåpig som har känt och mått som jag har gjort, speciellt nu de senaste månaderna. Eftersom min kropp tydligen inte producerar ett uns av pigghetshormon så är det okej att vara trött, hängig, känna att livet är botten, att kroppen inte orkar med och också få en förklaring till varför jag bara går upp i vikt. Efter att i alla fall i början efter att Ellen kom ha gått ner rätt hyggligt är jag nu tillbaka på ett betydligt högre kilotal – jag vet att det är ytligt att tänka så, men det är så det känns. Det tar upp till ett år innan jag kommer att vara gamla vanliga jag igen eftersom jag inte har någon produktion i körteln alls utan liksom måste starta på noll så jag säger bara Bikinisäsong goodbye!
Jaha, det var ju ett upplyftande litet inlägg detta – återkommer i morgon igen – med ett gladare igen hoppas jag. Men man måste väl få gräva ner sig innan man kan gaska upp sig och det var som läkaren sa att det som är positivt är att detta är en rätt vanligt sjukdom…av de ovanligare.
