Ringde och pratade med barnen som är hos mormor och morfar. E sitter i mormors knä och är ledsen så mormor frågar om hon vill prata med mamma (mig). Hon säger nej men istället kommer I till telefonen. Det är bara det att jag tror att det är E så jag säger följande således -“Hej gumman!”
I tystnar några sekunder och säger sedan förorättad och med eftertryck: -“Nej, det är fel! Jag är inte gumman! Jag är kille!!!
Så himla gulligt att han tog så illa vid sig. Att de har sådan koll i sådan tidig ålder på ordens innebörd slutar aldrig att förvåna och förundra mig. Så nu får jag hålla tungan rätt i munnen hädanefter.
