Annas familjeblogg

Det finns två ord att säga om gårdagskvällen: fantastiaskt och svinkallt. Känns lite som att upprepa orden från Bruce Springsteenkonserten… Skillnaden mellan då och nu var att vi i början av juni tänkte på U2-konserten och fantiserade om 25-30 grader varmt och en strålande sol . Men icke! Nu hade vi ca 12 grader och snålblåst – i slutet av juli. Fast vad gör väl det?

Konserten var kanonbra. Härlig stämning, suveräna låtar och massor av folk och en Bono i högform. Vi satt helt kanon, precis bredvid scenen (tack, Maria!!) så vi såg lika bra som de som stod i red zone, skillnaden var att vi kunde sitta ända fram till konsertens början och det gillar jagJ. Scenen var ett monster, hur stor som helst, såg ut som en alien från en SciFi-film men det var riktigt häftigt med alla effekter. Ni som inte var där missade något, U2-fan eller inte.

Den här konserten kommer jag att leva på länge!

Vi slapp inte i år heller. Just som vi igår satt och pratade om att vi sluppit se några ormar i år kommer Johan in som stått och pratat i telefon på altanen och säger att vi har en huggorm bredvid altanen. NEEEJJJ!

Nog för att vi förstått att de finns runt omkring eftersom vi sett några varje år men eftersom vi inte sett några i år så kan man, enligt devisen “det som inte syns finns inte”, låtsas att de inte har några bon på vår tomt.

Den här huggormen var faktiskt riktigt läbbigt stor också. Fet och lång – urk! Eftersom jag inte hann med med kameran innan ormen försvann får ni nöja er med några bilder på 2007 ård huggorm som bodde i vår vedhög.

2009 års huggorm bor inte längre på vår tomt…

Måste bara skriva om Ellens stora framsteg. Hon säger nu även “papapapa” och inte bara “mamamama” till hennes fars stolthet och hon kan dessutom förflytta sig längs med möbler när hon står. Undrar om hon faktiskt kommer att gå innan sin ettårsdag i alla fall?

Jag undrar om jag egentligen längtar efter det…?

Senaste dagarna har varit härliga. De två stora barnen är som bekant borta under veckan vilket har gjort att vi haft massor av tid att umgås med Ellen och leka med henne vilket känns jättebra. Dels för samvetets skull eftersom hon alltid kommer i kläm annars, dels för att hon är i en sådan härlig ålder just nu att det är ett rent nöje att “hänga” med henne utan störningsmoment.

Vi har också hunnit med att umgås med andra såklart. I söndags efter tennisfesten åkte vi ut till Laxhall där vi mötte Hanna & Niklas m barn, Victor samt Affi och Mattias. Vi hade en jättetrevlig kväll ute vid vattnet, det ligger så himla fint vid Brommösund. I tisdags var vi hemma hos Hanna & Niklas (och Victor som nästan bor där:-)) och grillade, GOTT! I går samlade vi hela gänget på Brygghuset där det var grill-buffé. Med barn blev vi 20 personer som åt och drack. Det blir ju en aning kaos-artat med alla barnen som springer hit och dit men det är ju faktiskt lite av tjusningen också. Speciellt som nästan alla har barn i ung samma åldrar blir det ju på samma villkor för alla.

Ikväll kommer Johan och Malin på middag och i morgon bär det iväg till Gbg för U2-konsert och sedan hämtar vi virverlvindarna på lördag samtidigt som Peters bror Daniel kommer hit och hälsar på några dagar. Jättekul att han kommer så vi hinner prata lite mer än det blir när man bara ses en kväll.

Kameran har tyvärr strejkat de senaste dagarna (jag har glömt ladda batteriet… men det låter bättre att säga att den strejkat) så tyvärr kommer inga foton. Ni får fantisera om hur vi haft det istället.

Kram kram

Igår fick jag två komplimanger. Den ena att jag såg fräsch och somrig ut, den andra att jag var snygg i håret. Jag blev jätteglad för båda, men säger jag tack och suger i mig? Nejdå, givetvis börjar jag i sann “tjej-anda” att bortförklara mig. Den första komplimangen svara jag med att “ja, men jag är himla trött…”, den andra med “ja, fast då skulle du ha sett mig innan jag klippte mig…”.

Jag blir så trött på mig själv. Istället för att tacka och ta emot och njuta så ska jag genast bortförklara mig. Och om jag får lov att generalisera lite så är vi tjejer ganska dåliga på att bara ta emot en komplimang utan bortförklaringar.

Så nu har jag avgett ett löfte till mig själv – jag ska tacka och njuta om jag skulle få en komplimang igen. Återstår att se om jag kan klara av det…

Ringde och pratade med barnen som är hos mormor och morfar. E sitter i mormors knä och är ledsen så mormor frågar om hon vill prata med mamma (mig). Hon säger nej men istället kommer I till telefonen. Det är bara det att jag tror att det är E så jag säger följande således -“Hej gumman!”

I tystnar några sekunder och säger sedan förorättad och med eftertryck: -“Nej, det är fel! Jag är inte gumman! Jag är kille!!!

Så himla gulligt att han tog så illa vid sig. Att de har sådan koll i sådan tidig ålder på ordens innebörd slutar aldrig att förvåna och förundra mig. Så nu får jag hålla tungan rätt i munnen hädanefter.

Igår gick vår årliga tennisfest av stapeln och som vanligt hade vi jättekul! Jag har ingen aning om hur det började men det som från början var ett litet skämt om att killarna var tvungna att ha mustasch har nu landat att grabbarna sparar mustasch och skägg i flera veckor som sedan ansas noggrant innan matchstart – med blandat resultat (se bildbevisen nedan).

Det var tredje året i år och jag kan tyvärr inte påstå att jag glänste på banan i år heller; jag är kass på tennis (försökte bl a smasha direkt på en serve och lyckades inte ens träffa planen… – jag tror jag ska hålla mig till volleyboll…). Men många andra var riktigt på hugget så det blev en hel de riktiga kämpainsatser och för vissa var det blodigt allvar, inga namn nämnda men han står mig väldigt nära :). Vinnare blev för andra året i rad Jani men han hade i år bytt partner till sin egen fru. Snacka om äktenskapstycke! Hade det blivit P och jag så hade vi förmodligen ansökt om skilsmässa innan andra matchen.

Efter tennisen blev det som vanligt fotboll nere vid stranden (behöver jag tillägga att jag var lika dålig på det som på tennisen?). Därefter traditionsenligt bad, hamburgergrillning och party – i ösregn… men vad gör väl det när man har partytält och en läckande presenning? Humöret var i alla fall på topp! Som bilderna kanske skvallrar om. Det var allt från liveframträdande på gunghäst i Ellens solhatt och hörselskydd till Riverdance.

Man blir aldrig för gammal för att ha roligt!

I morse vinkade vi av Johards. Det har varit toppenmysigt att ha dem hos oss på landet. Barnen har lekt suveränt bra ihop och även om det regnat lite av och till har det funkat kanon att bo i små stugor med småbarn. Vi kommer definitivt att göra om detta nästa år.

Nu har vi precis vinkat av mina föräldrar och I & E när de åkte iväg för att tillbringa en vecka tillsammans i Knuve (min mammas föräldrahem). Ellen ligger och sover i vagnen och P är och handlar inför festen hemma.

Vad var det som hände? Vart tog virvevinden vägen? Vem stängde av ljudet?

Jag njuter…