Vi har alltid haft som mål att inte ha barnen i vår säng. Först och främst av rent praktiska skäl; det är svårt att få plats med två barn, än mindre tre barn på 180cm när vi själva behöver minst 120 cm av dem. Sedan har vi helt enkelt inte velat för ingen av oss sover särskilt bra med dem i sängen (även om de sover som klubbade sälar, eller rättare sagt som slingrande tusenfotingar…)

Så när de var små satt vi bredvid deras säng, alternativt la oss i extrasängen i deras rum, eller gick omkring med dem – vad de krävde för att lugna sig och kunna somna i sin egen säng. När de sedan blev äldre och fick egna stora sängar (gäller I & E) så lägger vi oss med dem där och smyger tillbaka när de somnat. Funkar suveränt med E men inte med I – för han kommer nämligen själv!

Nu när man hör en duns (I som halvramlar ur sängen i sin iver att ta sig till oss), ett knak (I som slår i fallbrädan på sängen), pang, tjong (I som missar handtaget till dörren till sitt rum i mörkret) några dunk, dunk, dunk (I som med elefanthälarna tar sig till oss) så hinner man i en bråkdel av en sekund tänka att “nu ska jag följa honom tillbaka” innan han står där och lyfter upp armarna. Och hur det än kommer sig så slutar det alltid med att man har en slingrande, snörvlande I i sängen. Och det är rätt mysigt måste jag erkänna – om jag bara somnar om själv…

Men varje kväll lovar jag mig själv att i natt – då ska jag följa honom tillbaka… 🙂