Igår fick barnen cykla till dagis igen. Ni anar vart detta kommer att sluta va? Det borde jag också gjort…

Dit går det jättebra, båda cyklar glatt, stannar när de ska och lyssnar på mig. Hem cyklade de också fint, ända tills vi ska korsa den sista vägen. I ligger en bit före E. Han stannar, tittar och får sedan klartecken av mig att cykla över. E kommer en bit efter och jag står och väntar på henne. Då drar hon rätt ut i vägen! Unge! (det kom ingen bil – men ändå – jag var färdig att smälla av). ”Samtalet” som följde slutade med att hon inte fick cykla något mer till dagis denna vecka.

Idag ville de cykla till dagis… Och eftersom jag inte automatiskt kan straffa I som skötte sig exemplariskt måste jag ju låta honom cykla men neka E. Hon fick välja på att gå eller åka vagn. Och självklart blev hon förtvivlad och grät sådär hemskt hjärtskärande som bara ens egna barn kan. Fy sjutton vad jag mådde dåligt, och vad jag bara ville säga att ”såklart du också får cykla”. Men det kunde jag ju inte, så det slutade med att jag levererade en glad I och en mycket ledsen E till dagis (som mycket väl förstod varför så någon nytta var det ju med det hela).

Men det var en mycket ihopsjunken mamma som gick därifrån. Fy sjutton för att behöva hålla på sina konsekvenser.