I måndags morse var jag vaken från tre, det var jobbigt, men då kunde jag i alla fall ange stora E som skäl. Den här morgonen vet jag inte vem jag ska skylla på.
När klockan går igång vid 05.30 är jag mer död än levande, kommer inte upp förrän tio i sex och då har jag lite småbråttom. Speedduschar, fixar hår och smink och ska sedan gå ner för att äta frukost. Inser då att P borde vara upp men är föga förvånad över att han fortfarande ligger och snusar eftersom han har en förmåga att sova sig igenom bombanfall (jag har i alla fall fått honom att byta från gäll skriksignal till radio som väckning på klockan vilket gör att jag inte längre behöver vakna av att jag är uppe i taket och vänder av rädsla för att vi är under attack..)
Så, jag går in till P för att väcka honom, ser då att klanten har ställt om sin klocka så att den går en timme försent – typiskt honom. Skakar liv i honom, samtidigt som en gryende visshet börjar komma över mitt medvetande – DET ÄR MIN KLOCKA SOM GÅR EN TIMME FÖR TIDIGT!!!
Ve och fasa, så där står jag nu, helt färdig, ska bara äta frukost och klockan är bara 05.12… Va sjutton! (här hade jag egentligen velat skriva betydligt fulare ord…)
Jag är tröööööööööööööt!
fy 17, din stackare!!
Jag förstår inte vad det är med killar, P sover också som en stock och hör inte ett smack. Det är ju i stort sett alltid jag som går upp och stoppar i nappar under natten men ibland tycker jag att han kan gå upp – men det slutar oftast med att jag ligger och är skit sur för att han inte går upp fast jag försöker väcka honom! Och jag vet inte om det är värt det – men samtidigt tycker jag inte att jag alltid ska gå upp! Dilemma!