Igår kväll (efter allt tråkigt pappersarbete) gick jag igenom barnens garderob för att se vad som kanske kommer att behövas nu när det börjar bli varmt. Hade dessutom fått två kassar tjejkläder av en kollega så allt behövde gås igenom.
Och det var värst vad barnen hade växt. Deras klädhögar minskade drastiskt när jag insåg att stl 86/92 och 98 kanske bättre hör hemma i lilla Es garderob. Så glad i hågen tänkte jag att jag skulle få shoppa loss på lunchen idag – tjoho!
Ända tills jag kom ihåg de tre lådor med ärvda kläder som jag har liggande. Så efter att ha gått igenom dem kunde jag knappt stänga E1s skåp… Underbart med skänkta kläder!
Men shoppingtarmen ska ändå få sitt idag. För I måste ju också få kläder, eller hur? Och kalaskläder har de inga. Och en solhatt behövs nog… Hmm, verkar som det finns ett uppdämt behov här… 
Ja jag förstår mig inte på den där shoppingtarmen – att det är så himla kul att shoppa! Många gånger tänker jag: Nu har barnen allt, de behöver verkligen inte ett enda plagg till! Men sen så fort jag kommer på att det kan vara något som saknas så blir jag skit glad att jag kan få gå och shoppa!