Jag var inne i stan och träffade Rosel igår. Supertrevligt! Vi pratade konstant i drygt fyra timmar, efter typ 3 timmar kom vi på att vi inte pratat barn nästan nånting. Utan avhandlat jobb, karriär, vänskap, semester mm istället. Så skönt. Vi konstaterade att vi måste ha passerat de värsta småbarnsåren när man hela tiden var tvungen att ventilera barnen, eftersom vi gick en hel kväll utan att diskutera dem majoriteten av tiden.
En som däremot behövde ventilera när jag kom hem var P. Han hade haft det jättejobbigt och till slut ätit middag själv i vardagsrummet, medan barnen åt själva i köket. De är så mammiga! Och på varsitt sätt tycker både P och jag att det är urjobbigt. De tjatar om mig hela tiden. P får inte göra något, inte sitta bredvid dem, inte hjälpa dem, inte natta dem, borsta tänderna – listan kan göras oändlig. Men kontentan är att de driver oss båda smått galna.
Vad gör man? Vi kör på som vanligt, delar på allt men det blir hela tiden sådana diskussioner och fighter om precis varenda detalj. Jag kan inte vara hemma jämt och göra allt. Men det är inte roligt att vara borta och veta att P har fullständigt kaos hemma, för att barnen är urjobbiga.
Tilläggas bör att de är lika tjatiga mot mig, fast liksom tvärtom. Tre barn som slåss om att sitta bredvid mig, i mitt knä, få min uppmärksamhet, borsta tänderna, bli burna… Just nu är vår vardag ganska nervpåfrestande.
