Annas familjeblogg

Jag är den förste att skriva under på att februari är en helt kass månad vad gäller sjuka barn. Jag är hemma och vabar alla tre för tredje gången på fyra veckor ,! 6 stycken öron – 4 öroninflammationer… I har klarat sig ifrån det men är hostig och rosslig, precis som de andra två. Men jag känner mig ibland lurad på om de verkligen är sjuka. Igår klättrade de bitvis på väggarna och var hur pigga som helst, då undrar man vad man gör hemma egentligen.

Jag hade ställt in mig på en mysig dag hemma med lilla E, natten till måndag inser jag att stora E inte heller kan gå och på måndag morgon är det bara att låta I vara hemma också. Pust, tre sjuka barn är ingen önskedröm för mig.

De fick för första gången hyra film – stor lycka! E valde Barbie (nähä!) och I valde en tecknad film som heter Vilddjuren (surprise!). När det väl kom till kritan ville ingen av dem se Barbie .

Sedan pysslade vi massor, så det var en rätt mysig dag ändå!

Med risk för att bli oerhört tjatig kan jag inte låta bli att återvända till ämnet – Den Underbara Vintern. Jag är helt kär i all snö och kalla dagar. Jag tycker det är fantastiskt vilka månader vi har bakom oss. För min del får snön gärna ligga en månad till, sedan smälta på 2-3 veckor och sedan exploderar våren i början, mitten av april (med mig fullproppad av allergitabletter 🙂 ).

Idag var vi ute en stund på förmiddagen (och mötte Markus och Emma) men det var lite väl kallt för våra krassliga barn utan ork så det blev kort men skönt. Jag gick däremot ut senare för att skotta bort alla 75 cm snö från garagetaket – ett nätt litet träningspass på 1½ timma (jag kunde inte låta bli att hoppa ner i snöhögarna efteråt – hi hi)

Och bara för att dokumentera kunde jag inte låta bli att ta lite foton och mäta snödjupet. Mitt på gräsmattan var det 62 cm snö och i drivorna lite närmare huset (inte den djupaste) var det 96 cm. Otroligt! Nästan en meter snö i trädgården! Jag älskar det här!

Vi hade en riktigt bra kväll igår med Lollo och Per (förutom Es mardrömmar förstås). Vi åt massor av fondue, först med kött, sedan med tobleronde och färska frukter. Jättegott! Men jag tror att vi alla kände att vi mer eller mindra rullade från bordet . Det är så skönt att hinna umgås och prata lite mer än vi annars gör med fyra små barn som vill ha uppmärksamhet. Vi kommer definitivt att göra om det och har redan ett inplanerat besök på deras land i slutet av maj.

De åkte vid 10-tiden i morse och då skyndade vi ut en sväng i snön och sedan har vi mest hängt inomhus och busat runt. Faktiskt rätt skönt med en söndag utan några planer också – kors i taket (fast P fick avstyra mig från att ta med hela familjen till Ikea när jag helt plötsligt såg flera timmar av oplanerad tid framför mig…)

I går, innan Lollo och Per skulle komma ville stora E göra sig fin och jag sa att vi kunde locka hennes hår. Det gick inte så bra med locktock i hennes tunna hår så istället gjorde vi flätor på sidorna som vi tog ur när L & P kom. Och hon tyckte att hon blev så fin, stod framför spegeln i flera omgångar och log mot sig själv och klappade på sitt hår. Underbart gulligt att titta på!

Det skapade däremot problem vid läggningen när hon trodde att lockarna skulle försvinna om hon låg på dem. Jag förklarade att de skulle vara lika fina i morgon även om hon sov, och trodde att det var bra med det. Men icke!

I går kväll vaknade hon säkert sex gånger och var helt förstörd men knappt vaken. De första gångerna förstod vi inte vad det var som gjorde henne så ledsen men efter tredje gången som hon vaknade med gallskrik klarade hon av att förklara att hon trodde att när hon sov så kom det fula märken i hennes hår. Älskade vän!

Trots upprepade förklaringar och försäkringar om att vi kunde göra om flätorna i morgon om lockarna mot förmodan skulle försvinna så lugnade hon sig inte. Så klockan 23.30 igår kväll plockade vi upp henne en stund och flätade om hennes hår. Efter det somnade hon och sov sedan lugnt hela natten.

Att så lite kan göra så mycket!

I dag är det exakt sex år sedan P friade till mig! Sex underbara år som har gått så fort men vi har hunnit med mycket.

Tre barn och tre års föräldraledighet, vårt bröllop, resor till Italien, Thailand, Brasilien, vi har köpt hus, renoverat hus, bytt bil 2 gånger, köpt en till bil, renoverat sommarstugan, åkt skidor och såklart haft massor med skoj däremellan.

Sex år och jag är ännu kärare nu än när vi förlovade oss! Härligt!

Ps. Här tänkte jag lägga in en bild på mig och P från tiden runt vår förlovning, men se det gick inte för vi hade inte digitalkamera då… Det händer en del på 6 år…

Den här veckan har I vaknat tidigare och tidigare ju längre veckan lidit. Idag tog han förstapris med 05:20 – på en lördag – stånk. Till på köket hade lilla E haft några oroliga timmar i natt pga täppt näsa och hosta så det var en ganska sliten mamma som slet sig ur sängen lite innan sex. Men inget ont som inte har något gott med sig…

När vi kom ner till soffan och skulle kolla på barn-TV fick vi på hockeymatchen mellan Tyskland och Finland varpå I utbrister: “Det här vill jag kolla på!” Och mycket nöjd får jag sedan se stora delar av den matchen .

I periodpausen visar de bilder från Sveriges match igår kväll, då säger I: “Men mamma, vart tog de vita vägen (han syftade på Finland)”. Jag förklarar att det här är ju Sverige, de ska vi hålla på. Då säger I: “Nej, jag håller på Djurgården!” hi hi

Jag berättar att vi håller på två lag, Djurgården och Sverige, för vi bor i Sverige. I är tyst en stund och säger sedan irriterat: Nej mamma, jag bor inte i Sverige, jag bor i Stockholm!” Jag försöker förklara skillnaden varpå I efter ännu en liten stund säger: “Jag vill åka till Sverige någongång”

Ha ha ha

Ibland har jag dagar på jobbet där jag önskar att jag aldrig skulle klivit upp ur sängen på morgonen. Men det är jobbigt när hela veckan förvandlas till en enda lååång lista av sådana dagar. Det började måndag morgon redan innan datorn var påslagen med att något gick snett och sedan har det bara fortsatt. Det har inte varit några allvarliga saker, men hela tiden är det något som inte funkat, inte levererats, varit fel, blivit fel igen, och igen, och igen. Frustration!

Phu! Men äntligen är arbetsveckan slut. Som jag har längtat!

Nu ska jag hem och mysa i TV-soffan med OS-hockey. I morgon blir det förmodligen bad och på kvällen fondue (både som huvudrätt och dessert) med Lollo och Per som också ska sova över. Så trevligt!

Jag och en kollega spelade badminton igår efter jobbet. Oj, Oj, Oj – hur snabbt kan man bli en soffpotatis egentligen? Jag hade ingen ork alls – efter en halvtimma var jag tvungen att stå still och bara andas ett tag.

Jag måste komma igång med träningen! Hade tänkt springa i morgon – men jag vet inte om jag kan pulsa så bra i de tre decimeter snö som väntas….

Eller är det bara ännu en ursäkt?