Annas familjeblogg

Hört från vardagsrummet:

Jag har precis utvisat Isac efter att han har kastat mat på mig (den fettindränkta falukorven, se inlägget nedan) och han står nu i ett hörn i vardagsrummet där det är meningen att han ska tänka över sina synder. Då hör jag honom prata för sig själv:

– Här står jag ensam vid stolen, alldeles ensam står jag vid stolen. Jag är ensam vid stolen.

Taget ur sitt sammanhang blir det rätt platt nu när jag läser det, men det var bara så sött när jag hörde honom prata därinne:-)

Kram på er!

Har precis fått alla tre barnen i säng och sitter just nu och undrar vad som är hemligheten med bra eller dåliga dagar. Vad gör jag för skillnad? Vad gör barnen för skillnad? Jag vill veta!!!

Har haft en jättebra dag idag (förutom vissa små händelser som att jag än en gång glömt att låsa altandörren och jag hittar dem barfota i pyjamas på gräsmattan… eller att Isac bestämde sig för att den fettindränkta falukorven gjorde sig så mycket bättre på min tröja än på hans gaffel…). Men på det hela taget – en mysig solig dag i lekparken och sedan här hemma. MEN, vad är skillnaden från igår?

Analys: Efter att ha funderat ett tag kommer jag fram till följande. De fick sin tredje fästingspruta idag på fästingbussen som stod parkerad på ICA, och som muta för att de var så duktiga fick de välja en glass efteråt (vilket gjorde att de inte åt någon frukt eller annat mellis efteråt så klart). Sedan var vi i parken som vanligt, lekte som vanligt, gick in utan bråk (inte som vanligt), de lekte JÄTTEMYCKET ihop och var sams säkert fem minuter i sträck (absolut INTE som vanligt), de bråkade ( i deras mått mätt, antar jag) lagom mycket vid maten (inte som vanligt), och sedan fick jag på dem pyjamas och borstade tänderna med bara lite protester (inte som vanligt).

Resultat: Något oväntat och ovanligt hände vilket bröt deras mönster.

Slutsats: De ska få fästingspruta varje dag!

Som rubriken antyder har detta inte varit en de bästa kvällarna jag haft med barnen… Dagen i sig började faktiskt helt okej, efter en relativt bra och sams frukost startade påklädningen (först vanliga kläder, sedan direkt ytterkläder utan att de fått gå någonstans) vid ca 08.10 vilket resulterade i att vi var på dagis exakt 49 minuter senare. Hur är det möjligt att det varje morgon måste ta sådan TID att komma iväg till dagis??? Jag blir galen på det, både bildligt och bokstavligt. Men men, iväg kom vi och avlämnade blev de. Sedan hade jag och Ellen en skön dag, där hon absolut inte sov när jag tyckte att hon skulle det, men det börjar jag vänja mig vid.

Men som sagt, kvällen – jag är själv med barnen sedan i morse eftersom Peter är på elmässa (otroligt kul, att titta på elkablar…) – avlöpte inte helt enligt plan. Båda två fullkomligt älskar att vara utomhus och skulle nog kunna vara det dygnet runt om de bara fick. Kruxet är ju bara det att någongång måste man gå in och efter att pedagogiskt och riktigt ha först sagt att snart ska vi gå in tre gånger typ, ska vi alltså göra just det. Då vägrar Isac och får fullkomligt spelet vilket till slut, efter att jag (till mitt försvar:-)) har uttömt alla tålamodsresurser och metoder jag kan och vet om, resulterar i att jag får bära in honom under armen vilt sparkande. Och det hade ju varit, om inte bra så åtminstonde okej, om han inte i sin frustration hade gått fram och flera gånger slagit Ellen som låg på golvet och inte gjorde honom något. Då ser jag rött! En halvtimme senare sitter jag och ger Ellen mat när jag tycker att det blivit onormalt tyst, och det kan man ju lugnt säga eftersom jag snabbt inser att ungarna (ja, nu är de det betydligt mer negativa ungarna istället för barnen) inte är KVAR I HUSET!!! De har helt sonika pillat upp dörren till altanen och tagit sin tillflykt till lekparken ca 100 meter bort. Då såg jag rött igen! Och efter det har vi inte varit sams speciellt mycket. Det blev inte bättre av att jag nu när vi gick upp för att sova inser att de dessutom, någon gång under kvällen har tömt hela sin byrå med kläder på golvet… Så stunden som jag hade tänkt vi skulle bli sams på och mysa ägnades i stället till städkommendering av en mamma med någon svart i blicken. Tvillingar är verkligen söta och goa och bla bla bla, men hyss det är de otroligt bra på att samarbeta kring…

Så nu sitter jag här och mår dåligt över en misslyckad dag. Men eftersom det här just nu känns som botten är nådd så kan ju morgondagen bara bli bättre…eller?

Nu har ni kanske undrat var jag blev av? Eller så har jag en så begränsad läsarkrets att alla redan visste att hela La Famiglia Crozzoli har varit och hälsat på släkten i Italien. Vilka underbara dagar vi har haft! Resan började och slutade dock lite snopet (kan man lugnt säga – inlägg om det kommer senare), men sedan har det bara varit toppen.

Det har varit runt 20 grader varmt. lagom eftersom stranden inte var målet med resan utan att främst träffa Nonna (Peters farmor) och kusinerna där nere. Det hindrade ju förstås inte Isac och Elvira från att ändå dra av sig alla kläder i syfte att bada nere på Barcola (strandpromenaden där alla ligger och solar och det med jämna mellanrum finns antingen små stegar ner i det kristallklara vattnet eller små korta stenstränder för barnen). Givetvis var det superkallt vilket gjorde att de nöjde sig med att bara sätta sig i vattnet varsin gång och sedan flyga upp – i den mån en 2½-åring kan flyga, i deras tyckte tog jag nog alltför lång tid på mig för att fiska upp dem… Ellen nöjde sig med att sitta och vara söt i sin vagn och charma alla som gick förbi istället.

Och så har vi ätit mat…och glass…och mat…och parmaskinka…och mat…och ost…och glass…och glass…och glass! Vad de kan laga mat mat!!! Nonna fyller 90år i höst men det hindrade inte henne från att stå och göra Gnocchi åt oss allihop i flera timmar. Manulea (Peters ena kusin) fick inte röra maten den gången förutom för att pressa potatisen, resten var Nonnas verk…ja och så lite Isac och Elvira också, men det var på nåder:-). Men vi bidrog också till de kulinariska rätterna genom att lära Manulea baka kanelbullar (som hon kommer ihåg och har längtat efter ända sedan sin barndom) och då var hela familjen delaktig kan jag lova, det var mjöl högt och lågt i det lilla köket. Och David (Peters kusin) som normalt (som traditionen bjuder) i princip aldrig vistas i köket fick snällt stå där och översätta allt jag skulle säga och förklara eftersom engelska inte funkar överhuvudet taget (ingen annanstans i Trieste heller för den delen). Men han tyckte ju om bullarna efteråt så han var nog nöjd ändå.

Nonna tyckte det var helt fantastiskt roligt att hon äntligen fick träffa barnen och medan Isac och Elvira till att börja med var lite avvaktande så sken Ellen som en sol hela tiden och skrattade sig till en permanent plats i Nonnas knä (hon är ju trots allt lite behändigare än två virvelvindar). Och som de två njöt av varandras sällskap. Jag hoppas att få upp en film på de två när de har som roligast, den är helt underbar, båda två skrattar lika mycket.

Vi ägnade dagarna åt att strosa runt i Trieste, barnen, Peter & Jag, och så David som var ledig från jobbet hela tiden vi var där. Vi var som sagt på Barcola en del och lekte och plaskade, vi shoppade, åkte spårvagn som är så brant på nervägen att den måste koppla på en stor bromskloss plus att spårvagnen som går upp även den används som tyngd för att bromsa den som åker ner, åkte karusell (det var löpartävling och fest i stan på söndagen), och så åt vi glass…!!! Denna underbara, ljuvliga, fantastiska, goda glass som bara kan ätas och fås i Italien. Vad är det som gör att den bara smakar så bra där? Den som kommer på det sitter på en guldgruva!

Seneftermiddagarna och kvällarna ägnade vi uppe hos Nonna. Jätteroligt att få tillbringa så mycket tid med henne – vilken krutgumma hon är. Jättepigg och glad – och MYCKET bestämd. På det hela taget har det som sagt varit en helt fantastisk resa som jag är glad att vi gjorde, även om detta med att resa med tre barn under tre år lämnar lite övrigt att önska i fråga om vila… Jag är betydligt tröttare nu är innan vi hade semester – kan man lugnt säga!

Bilder kommer senare…

Kram på er för nu!