När jag kom hem igår blir jag mött i hallen av en helt lyrisk liten Ellen som precis löst ekvationen hur man flyttar händer och ben åt samma håll för att ta sig framåt – Ellen kryper! Hurra… eller? Det är ju superkul för henne men mindre roligt för mig för nu är det definitivt slut på friden.
Nu kan jag inte längre lämna henne någonstans om jag inte vet att golvet är kliniskt rent från småleksaker och jag får absolut inte glömma att stänga grinden till trappen. Altanen med en fallhöjd på 30 cm är ett minne blott och barnpoolen måste övertäckas. Hoppas verkligen att jag kommer ihåg allt – fokus har ju flyttats lite sedan I & E kröp. För deras del gäller det ju mer att hålla koll på att de inte rymmer…
Men i morse verkade det som om Ellen ändå hade glömt lösningen hon klurade ut igår, för nu var det platt fall på mage som gällde igen. Vem vet hon kanske är som Drew Barrymore i ”the 50 first dates” som inte har något minne och börjar varje dag som om den igår inte hade existerat? Ha! Skulle inte tro det – med drömma kan man ju (förstår inte varför jag önskade att hon skulle lära sig krypa för)
.
Nej men Ellen gumman – vad duktig du är och lyssna inte pa din mamsen, hon mar bara bra av att springa efter dig
Fortsätt din upptäcksfärd i livet och nästa gang du ses far du lära Leah bade det ena och det andra. Bamsekram fr tant Frida
ps. Anna vännen, ledsen att jag missade ditt samtal idag. Var pa Yogaletes (yoga kombinerat m pilates) och jag kommer förmodligen inte kunna röra pa mig imorgon. Träffar Sverige mammorna imorgon, men försöker ringa därefter om jag inte kommer hem försent ds.