Annas familjeblogg

Idag har jag fått njuta lite av storstaden. Trots att man bor, om inte i, så i alla fall nära storstaden så utnyttjar man dess fördelar otroligt lite. Mycket har ju sin förklaring i att man fått barn så klart och har lite mindre tid (och pengar…) för nöjen, men då uppskattar man ju desto mer när man väl får chansen.

Ikväll var jag och Lollo ute och åt på Pontonen vid Restaurang Kungsholmen. Vi satt på en stor flotte (!) som gungade i takt med vågorna och njöt av kallt vin och god mat – allt kompanjerat av en strålande sol och ljuvlig värme och massor av folk att titta på. Underbart!

En sådan här kväll blir jag påmind om varför jag valt att bo här. Sommar-stockholm är fantastiskt:-)

Hur vet man när det är dags att släppa barnen ytterligare några meter? När är de så stora att de klarar av att vara på lekplatsen själva och att man själv står på altanen en bra bit bort och kollar dem då och då?

Svar: Det har absolut nada och ingenting med deras ålder att göra utan har snarare allt att göra med när jag inte längre orkar springa efter dem när de för sjuttiotolfte gången drar iväg till gungorna på egen hand.

Med andra ord kan jag bara krasst konstatera att deras framsteg går lika mycket hand i hand med min sviktande ork som med deras naturliga utvecklingsplan…

I dag fick mina barn nog! De lade in en protest mot värmen och solen som slutade med att jag resignerade och tog med dem inomhus efter dagis. Med nedfällda persienner i alla rum och endast iklädda underkläder (i mitt fall bikini och i Ellens blöja) lekte vi sedan koja, ritade, tittade på film och låtsades allmänt att det var kallt och mörkt ute och att det därför var helt okej att vara inne.

Men jag förstår dem faktiskt, det går kanske an för mig som kan hälla i mig vatten även om jag egentligen inte är törstig för att jag vet att jag måste eller kan sätta mig i skuggan vid barnpoolen och hålla koll på Ellen som plaskar. Men I & E, som vill härja runt och bara mest leka med vattnet i poolen, får ju värmeslag och solsting eftersom det inte finns skugga någonstans. Så från att ha haft mulen uppsyn och varit i princip outhärdliga att umgås med utomhus gick de till att bli riktigt glada inomhus. Med andra ord, efter regn kommer solsken – fast i vårt fall var det snarare tvärtom.

I morgon får jag försöka hitta på något som innebär skugga…

När jag kom hem igår blir jag mött i hallen av en helt lyrisk liten Ellen som precis löst ekvationen hur man flyttar händer och ben åt samma håll för att ta sig framåt – Ellen kryper! Hurra… eller? Det är ju superkul för henne men mindre roligt för mig för nu är det definitivt slut på friden.

Nu kan jag inte längre lämna henne någonstans om jag inte vet att golvet är kliniskt rent från småleksaker och jag får absolut inte glömma att stänga grinden till trappen. Altanen med en fallhöjd på 30 cm är ett minne blott och barnpoolen måste övertäckas. Hoppas verkligen att jag kommer ihåg allt – fokus har ju flyttats lite sedan I & E kröp. För deras del gäller det ju mer att hålla koll på att de inte rymmer…

Men i morse verkade det som om Ellen ändå hade glömt lösningen hon klurade ut igår, för nu var det platt fall på mage som gällde igen. Vem vet hon kanske är som Drew Barrymore i ”the 50 first dates” som inte har något minne och börjar varje dag som om den igår inte hade existerat? Ha! Skulle inte tro det – med drömma kan man ju (förstår inte varför jag önskade att hon skulle lära sig krypa för).

Som ni märker går bloggskrivandet för min del ner på sparlåga när det är runt 30 grader varmt och strålande sol till långt in på kvällarna. Det känns liksom inte lockande att gå och in och sätta sig vid datorn när man kan ha det så himla mysigt på altanen istället. Så det är lika bra att jag varnar för att det nog kommer att vara rätt tomt här inne under sommaren. Något inlägg då och då kommer säkert men det blir nog inte mer än så.

I veckan som gått har vi mest solat, badat och varit ut och lekt – som alla andra. Det gäller ju att passa på så länge värmen varar, det går ett hemskt rykte att det redan till helgen är på väg sämre väder. Jag har ingen aning men hoppas inte det!

I helgen har jag varit på min kusins konfirmation i Ulricehamn medan Peter varit hemma med barnen. Redan i torsdags åkte vi ut till Peters pappas lantställe på Värmdö och sedan åkte jag vidare därifrån i fredags lunch (då var barnen kvar där och Peter jobbade). Jag har haft en jätteskön helg men faktiskt känt att det visst varit skönt att vara barnfri men att jag nog gärna varit med barnen också. De har nämligen haft en späckad helg med farfar och Kerstin först, sedan ute på havet i båt med pappa, farbröderna Daniel och Patrik och kusin Elina och hennes kompis. På söndagen var det sedan dags för kalas hos Melker som fyller två senare i sommar. De har med andra ord haft det underbart! Helgen slutade med att Isac somnade på vardagsrumsgolvet när de kom hem igår – snacka om att ha lekt järnet hela dagen.

Nu är det sista veckan på dagis och eftersom vi byter dagis till hösten är det dessutom sista veckan helt och hållet. Känns lite vemodigt att lämna ett sådan fantastiskt dagis som vi är så nöjda med men det nya bli säkert också bra. I alla fall kommer deras sista vecka här att bli suverän, tre fröknar och 6 barn – hela veckan (fler vuxna/barn dagtid än hemma!). Snacka om kvalitetstid, och det finns dessutom vattenspridare – kan en 2½-åring ha det bättre?

Något som blir rätt tydligt när man får sitt tredje barn är att det oftast bara finns två knän att tillgå för att sitta och mysa i – oavsett om det är hemma eller hos någon annan. Detta brukar oftast inte vara ett problem eftersom ett knä går alldeles utmärkt att dela men innan man kommit dit kan det bli lite hjärtknipande.

Alla tre barnen var hemma hos farmor och Lennart och I & E var nyvakna efter eftermiddagsvilan och sitter och vaknar i varsitt knä när även Ellen vaknar och vill ha välling. Farmor ställer ner E och går in och gör vällingen och kommer ut igen och sätter sig ned med Ellen i famnen. E står då bredvid och tittar men säger efter en stund: – ”Jag skulle vilja sitta i någons knä”. Lilla Snuttan! Inte farmors knä, inte Lennarts knä utan NÅGONS, vem som helst som skulle kunna tänka sig att förbarma sig över henne – hon som blev över. Självklart fanns ett knä att tillgå men det är så hjärtknipande när hon så snällt står där och ber.

Det är mer än en gång jag känt att jag skulle vilja klona mig för att räcka till för dem alla tre.

Av och till funderar jag på vilket ljushuvud det var som kom på ordet föräldraledig. Jag antar att ordet är en förkortning av ”jag-är-ledig-från-jobbet-för-att-vara-förälder-på-heltid” och inte av ”jag-är-förälder-och-är-alltså-ledig”. Det sistnämna är nämligen 4 av 5 dagar ett hån mot oss som går hemma med barn hela dagarna. Missförstå mig nu rätt, jag älskar faktiskt att vara hemma med barnen men någon ledighet kan man ju knappast påstå att det är – om det alltså inte är så att betoningen ligger på att man är ledig från jobbet – något annat kan det ju knappast vara (om inte begreppet är skapat av en man på tidigt 1900-tal förstås..)

I alla fall, idag har jag haft den där femte dagen. Dagen när allt bara varit underbart härligt och barnen (alla tre) varit glada, nöjda och för det mesta gjort vad man bett dem om. Ellen har en liten förkylning vilket resulterat i att hon har sovit rätt mycket och eftersom hon, den lilla tid hon var vaken, varit glad så klagar inte jag över de timmar jag fått tillbringa i en solstol med en bra bok (närmare bestämt 3,5 timmarJ!) Efter dagis drog vi iväg till kompisen Elina och badade i hennes barnpool, gungade, lekte och hade det allmänt skönt (speciellt eftersom hela tomten är inhägnad av staket och häck vilket gör att inga upptäckarglada 2½-åringar kan ta sig någonstans).

Kvällen avslutades sedan med en drink på altanen tillsammans med grannarna alltmedan barnen lekte i godan ro ute på lekplatsen bakom huset.

Kan man tänka sig en mer underbar idyll? Heja heja för fler sådana här dagar i sommar!

Nu har vi fått kasta in handduken och ge upp våra moraliska tankar på barnuppfostran och godis:-)

Ända till midsommar i år klarade vi av att hålla I & E ifån godisskålarna med diverse hot och förklaringar som t ex att där bor tandtrollen; det är bara vuxenmat; det är äckligt (den förklaringen funkar sådär kan jag säga till alla som funderar på att änvända den, speciellt när man själv har munnen full…).

På midsommarens kväll kommer Emma, 11år, ut från huset och förklarar upprört för mig att E slickar på godiset från skålen och lägger sedan TILLBAKA det igen – usch, usch! Jag går in och får se en E som ler från öra till öra, har hela ansiktet fullt av choklad och båda händerna i skålen med godisnappar – helt överlycklig!

Eftersom våra barn är bland de yngre i gänget har de andra redan nått godisätaråldern så detta argument med att det bara är för vuxna gick ju inte riktigt hem. Så det vara bara att hålla ett förmaningstal om att tar man en godis får man inte lägga tillbaka den igen och sedan låta henne hållas (och I också för den delen men han var inte riktigt lika manisk).

Behöver jag säga att E var i extas resten av kvällen 🙂 ?