Annas familjeblogg

I dag fick mina barn nog! De lade in en protest mot värmen och solen som slutade med att jag resignerade och tog med dem inomhus efter dagis. Med nedfällda persienner i alla rum och endast iklädda underkläder (i mitt fall bikini och i Ellens blöja) lekte vi sedan koja, ritade, tittade på film och låtsades allmänt att det var kallt och mörkt ute och att det därför var helt okej att vara inne.

Men jag förstår dem faktiskt, det går kanske an för mig som kan hälla i mig vatten även om jag egentligen inte är törstig för att jag vet att jag måste eller kan sätta mig i skuggan vid barnpoolen och hålla koll på Ellen som plaskar. Men I & E, som vill härja runt och bara mest leka med vattnet i poolen, får ju värmeslag och solsting eftersom det inte finns skugga någonstans. Så från att ha haft mulen uppsyn och varit i princip outhärdliga att umgås med utomhus gick de till att bli riktigt glada inomhus. Med andra ord, efter regn kommer solsken – fast i vårt fall var det snarare tvärtom.

I morgon får jag försöka hitta på något som innebär skugga…

När jag kom hem igår blir jag mött i hallen av en helt lyrisk liten Ellen som precis löst ekvationen hur man flyttar händer och ben åt samma håll för att ta sig framåt – Ellen kryper! Hurra… eller? Det är ju superkul för henne men mindre roligt för mig för nu är det definitivt slut på friden.

Nu kan jag inte längre lämna henne någonstans om jag inte vet att golvet är kliniskt rent från småleksaker och jag får absolut inte glömma att stänga grinden till trappen. Altanen med en fallhöjd på 30 cm är ett minne blott och barnpoolen måste övertäckas. Hoppas verkligen att jag kommer ihåg allt – fokus har ju flyttats lite sedan I & E kröp. För deras del gäller det ju mer att hålla koll på att de inte rymmer…

Men i morse verkade det som om Ellen ändå hade glömt lösningen hon klurade ut igår, för nu var det platt fall på mage som gällde igen. Vem vet hon kanske är som Drew Barrymore i ”the 50 first dates” som inte har något minne och börjar varje dag som om den igår inte hade existerat? Ha! Skulle inte tro det – med drömma kan man ju (förstår inte varför jag önskade att hon skulle lära sig krypa för).

Som ni märker går bloggskrivandet för min del ner på sparlåga när det är runt 30 grader varmt och strålande sol till långt in på kvällarna. Det känns liksom inte lockande att gå och in och sätta sig vid datorn när man kan ha det så himla mysigt på altanen istället. Så det är lika bra att jag varnar för att det nog kommer att vara rätt tomt här inne under sommaren. Något inlägg då och då kommer säkert men det blir nog inte mer än så.

I veckan som gått har vi mest solat, badat och varit ut och lekt – som alla andra. Det gäller ju att passa på så länge värmen varar, det går ett hemskt rykte att det redan till helgen är på väg sämre väder. Jag har ingen aning men hoppas inte det!

I helgen har jag varit på min kusins konfirmation i Ulricehamn medan Peter varit hemma med barnen. Redan i torsdags åkte vi ut till Peters pappas lantställe på Värmdö och sedan åkte jag vidare därifrån i fredags lunch (då var barnen kvar där och Peter jobbade). Jag har haft en jätteskön helg men faktiskt känt att det visst varit skönt att vara barnfri men att jag nog gärna varit med barnen också. De har nämligen haft en späckad helg med farfar och Kerstin först, sedan ute på havet i båt med pappa, farbröderna Daniel och Patrik och kusin Elina och hennes kompis. På söndagen var det sedan dags för kalas hos Melker som fyller två senare i sommar. De har med andra ord haft det underbart! Helgen slutade med att Isac somnade på vardagsrumsgolvet när de kom hem igår – snacka om att ha lekt järnet hela dagen.

Nu är det sista veckan på dagis och eftersom vi byter dagis till hösten är det dessutom sista veckan helt och hållet. Känns lite vemodigt att lämna ett sådan fantastiskt dagis som vi är så nöjda med men det nya bli säkert också bra. I alla fall kommer deras sista vecka här att bli suverän, tre fröknar och 6 barn – hela veckan (fler vuxna/barn dagtid än hemma!). Snacka om kvalitetstid, och det finns dessutom vattenspridare – kan en 2½-åring ha det bättre?

Något som blir rätt tydligt när man får sitt tredje barn är att det oftast bara finns två knän att tillgå för att sitta och mysa i – oavsett om det är hemma eller hos någon annan. Detta brukar oftast inte vara ett problem eftersom ett knä går alldeles utmärkt att dela men innan man kommit dit kan det bli lite hjärtknipande.

Alla tre barnen var hemma hos farmor och Lennart och I & E var nyvakna efter eftermiddagsvilan och sitter och vaknar i varsitt knä när även Ellen vaknar och vill ha välling. Farmor ställer ner E och går in och gör vällingen och kommer ut igen och sätter sig ned med Ellen i famnen. E står då bredvid och tittar men säger efter en stund: – ”Jag skulle vilja sitta i någons knä”. Lilla Snuttan! Inte farmors knä, inte Lennarts knä utan NÅGONS, vem som helst som skulle kunna tänka sig att förbarma sig över henne – hon som blev över. Självklart fanns ett knä att tillgå men det är så hjärtknipande när hon så snällt står där och ber.

Det är mer än en gång jag känt att jag skulle vilja klona mig för att räcka till för dem alla tre.