Igår morse satt vi i lugn och ro och åt frukost när E spillde fil i knät på sig själv. Hon utbrister då i två perfekt artikulerade: “Fan! Fan!”

Gud så jag skämdes! Och då var det ändå ingen annan som hörde. Både P och jag vet med oss att vi svär när vi pratar och vi försöker verkligen att tänka på att vårda språket men ibland så slinker det ju ändå ur något dåligt ord – och barnen är supersnabba på att snappa alla dåliga ord – och sätta in dem i rätt sammanhang senare tyvärr.

Usch!