Annas familjeblogg

Det var så kul!!

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men jag hade i alla fall inte trott att jag skulle tycka det var roligt. Jag blev jättesporrad av allt folk. Mest sprang jag och kollade till höger för där var nämligen de som var långsammare än jag och som jag fick springa om. Till vänster blev jag å andra sidan paserad, men det sporrade bara att jogga fortare :-).

Tiden var helt okej (om än inte supersnabb direkt) och väl inom min tilltänkta maxtid, men den viktigaste segern för mig var att jag sprang hela milen, gick inte en enda gång. Är riktigt stolt över mig själv faktiskt. Jag har definitivt hittat bästa uppladdningen för mig – spring inte alls de sista två, tre veckorna…

Så nu har jag fått blodad tand. Vem hakar på till nästa år?

Inget halsont! Tjejmilen here I come!

Håll tummarna för att jag håller mig inom min mycket väl tilltagna tidsram:-)

… jag ska nämligen springa tjejmilen. Eller det är nog en sanning med modifikation – jag tror att det rätta begreppet snarare är lunka, alternativt gå.

Jag kom igång så himla bra med träningen i våras, var ute 3 gånger i veckan och det kändes bra men så kom jag av mig någon vecka och då var det ju kört så efter det kändes det som att börja om från början igen. Sedan blev jag förkyld, och sedan blev jag förkyld, och sedan kom jag inte igång igen och sedan blev jag förkyld… Inga undanflykter, jag har mest bara mig själv att skylla – priorteringar har väl kanske inte alla gånger hamnat på löpningens sida. Tja, summa sumarum, jag satsar väl inte på att vinna loppet om vi säger så. Jag ska ta mig runt -det får räcka som målsättningen för årets lopp.

MEN… tror ni inte att jag vaknar och har ont i halsen, är tjock i bihålorna och har lite lätt astma i morse??? Men vad f-n! Okej att jag inte ska sprinta loppet men det kan ju vara kul att kunna springa lite i alla fall!!! Är jag sämre i morgon kastar jag in handduken för så kul är det inte att promenera med 30 000 andra tjejer, då kan jag hellre gå själv. (nejdå, jag är inte bitter…)

Oavsett uppladdning så var jag laddad för att ta mig runt och jag blir ruskigt besviken om jag inte mår bra i morgon! Håll tummarna för att det bara var skrämselskott!

Igår eftermiddag kom Frida (bor i Hamburg) förbi tillsammans med man och barn. Vi var även ute och åt”tjejmiddag” tillsammans kvällen innan men man vill ju passa på att träffas så mycket som möjligt när hon väl är hemma. Det är ju inte så ofta. Det var i alla fall kul att dessutom få se Leah som vuxit till sig något alldeles kolossalt, men det är klart, det är viss skillnad på att vara 2,5 mån och 7,5 mån…

Ungefär samtidigt som de var här kom min faster Elsa och hennes sambo. Han skulle på kurs under fre kväll och lördag så då passade hon på att följa med för att träffa mig och barnen. Jag tackade och tog emot eftersom P är i Sunne och spelar golf hela helgen så det var välbehövliga extra händer som kom. Dessutom träffas vi så himla sällan så det har varit jättemysigt att ha henne här.

Dagen har mest tillbringats i olika lekparker, med skogspromenad (i en dunge men för I & E känns det ju som sjumilaskogen:-)) och så hade vi picnic på en fotbollsplan – mycket vildmarksliv över det hela. I alla fall har det varit en lugn och bra dag. I morgon kommer farfar och Kerstin och barnen längtar. De har inte träffats på hela sommaren så det blir nog ett kärt återseende för alla fyra.

Nu ska jag tillbringa resten av lördagskvällen i soffan eller med dammsugaren och skurtrasan – jag undrar vad som vinner…

(Ps. Så här två timmar senare kan jag meddela dem som inte känner min rätta natur att jag naturligtvis inte kunde sitta i TV-soffan när det var så skitigt och stökigt utan har ägnat kvällen åt att plocka, sortera och städa. Patetiskt! Ds.)

Vi har gått från att ha barn som är smidiga att lägga till att få barn som absolut inte vill sova alls utan att först ha gjort både sig själva och oss helt hysteriska. Lilla E kan vi fortfarande bara lägga med en klapp och ett “godnatt” så somnar hon – precis som hennes syskon i den åldern. Men stora E och I har gått helt överstyr. Det känns just nu som om vi provat allt och ingenting fungerar.

Lägga tidigare, lägga senare, sova på dagen, inte sova på dagen, sova lite på dagen, sova länge på dagen, läsa saga, titta på TV, bada, inte göra något av det utan istället lyssna på ljudband eller kombinera några av ovanstånde eller allihop. Vi skäller och bråkar, vi pratar lugnt och resonerar osv osv. Och ingenting verkar fungera. Det är som om att de MÅSTE få gråta, busa, stöka, skrika, bråka innan de äntligen kan komma till ro och sova. Många kvällar somnar de inte förrän framåt 21/21.30 – och då har vi lagt dem vid 19.30… Ni kan ju tänka er kvällsron i familjen Crozzoli de kvällarna…

Jag blir galen på det här. Vi försöker ha fasta rutiner men det hjälper inte, vi försöker få dem att varva ned långt innan sängdags men det hjälper inte, vi gosar med dem och läser saga men det hjälper inte. Detta har hållit på mer eller mindre hela sommaren men eskalerat nu sista veckorna (även innan dagisstart så det går inte att skylla på det heller).

Någon, vem som helst, som har några universaltips? Jag nästan fasar för kvällarna numer.

Jag kommer ihåg när jag började tredje klass och vi äntligen fick cykla till skolan. Det var så häftigt – man var äntligen stor. Nu tror jag i och för sig inte att I och E ser det som ett stort kliv i deras utveckling att de har fått börja cykla till dagis, men eftersom jag har mitt kliv i färskt minne (japp, jag är ju inte så gammal faktiskt:-)) så tycker jag att det är stort. Så idag när jag gick förbi skolans cykelparkering efter att ha lämnat barnen på dagis kunde jag inte låta bli att knäppa denna bild.

I och E:s cyklar, tillsammans med de stora…

Igår morse satt vi i lugn och ro och åt frukost när E spillde fil i knät på sig själv. Hon utbrister då i två perfekt artikulerade: “Fan! Fan!”

Gud så jag skämdes! Och då var det ändå ingen annan som hörde. Både P och jag vet med oss att vi svär när vi pratar och vi försöker verkligen att tänka på att vårda språket men ibland så slinker det ju ändå ur något dåligt ord – och barnen är supersnabba på att snappa alla dåliga ord – och sätta in dem i rätt sammanhang senare tyvärr.

Usch!

I helgen var vi nere i Mariestad. Det är lika mysigt att komma dit varje gång, jag längtar faktiskt ner till stugan numer. På något sätt är det en liten fristad. Härligt! Men när man kommer ner sent fredag kväll och åker igen vid 18-tiden på söndagen så hinner man tyvärr inte träffa alla man vill eller göra allt vi skulle velat. Men kräftskiva, det hann vi med 🙂

Vi våldsinbjöd oss till Patrik och Sofia och passade på att bjuda med oss några andra men eftersom P och S aldrig är sena att haka på så var ju det inga problem. Sofia, tack för festen! Vi hade himla trevligt ihop med Nymans och Andersson/Jonsson. Alla barnen var med och utfodrades med korv innan vi åt, sedan mutade vi dem med godis, chips och film för att de skulle låta oss äta kräftorna ifred. Men eftersom I och E har fått smak för dessa kräldjur nu i sommar skulle de ju givetvis också smaka, och tyckte som vanligt det var gott. Vi sjöng, skålade och snackade hela kvällen lång alltmedan barnen somnade lite här och var. Fram mot natten såg det ut som värsta lägret med barn sovandes överallt. Kul!

Söndag fm tillbringade vi hos mina föräldrar eftersom kusin Alexander var på besök och eftermiddagen städade vi stugan som på det dygn vi hunnit vara där hade förfallit totalt. Det är för mig en gåta hur något kan bli så stökigt och smutsigt så fort…

Ps. Som vanligt kommer bilderna i fel ordning, har inte klurat ut bästa sättet att vända på dem men barnen somnade sist, inte först såklart 🙂 Ds.